288 REINHOLD GEIJER och till nytta och gagn för järntillverkningen. Den Lundinska ugnen uppfördes på flera ställen inom landet och även i Finland. I den mån stenkolen kommit till användning, har den av Lundin uppfunna ugnen kommit ur bruk, men den var dock på sin tid ett vackert bevis på sin uppfinnares intelligens och skicklighet. Det vällda järnet utsmiddes sedan, som ovan är anfört, under de s. k. stångjärnshamrarna, och det var en vacker syn att se den gamle mästersmeden med lätthet, vana och skicklighet utsmida det glödande stycket till önskade dimensioner, vilket krävde en ej ringa grad av yrkesskicklighet. Smeden älskade sin hammare och prydde den midsommarafton med friska björkar. Vackert diktar F. A. Dahlgren om den gamle blinde mästersmeden Fälling, huru han firade sin gudstjänst i smedjan, och Sänna knalla han ikring så nöjd, å iblann han klappa stangjärnshammern. Vid alla såväl större som mindre vattendrag i Värmland voro i de gamla tiderna hammarverk uppförda. Fernow angiver omkring nittio sådana, anlagda till och med år 1776. Anläggningsåren för de mera anmärkningsvärda må här anföras: Mölnbacka och Storfors redan före 1628, Brattfors 1630, Dömle 1639, Lindfors 1640, Ransäter’ 1646, Björneborg 1659, Uddeholm 1669, Munkfors 1670, Lesjöfors 1675, Borgvik 1690, Torsby 1693, Gustavsfors 1746 och Hennickehammar 1771. Till övervägande del äro de gamla hamrarna nu nedlagda, och på flera av dessa platser har järnet fått vika för trämassan. Järntillverkningen är numera koncentrerad till några få platser, såsom Munkfors, Hagfors, Storfors, Nykroppa, Lesjöfors, Borgvik, Björneborg samt Bofors och Degerfors i Karlskoga bergslag. »De tunga, vidt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen till hvila, visa, att menniskan är vaken», som Erik Gustaf Geijer så vackert uttrycker sig, hava för alltid tystnat mellan Värmlands berg och dalar, och de, som minnas de gamla hamrarnas tid, känna med vemod, att de hava försvunnit. Med dem försvann även den gamla patriarkaliska tiden, då de gamla