290 REINHOLD GEIJER och stålskrot frambringa en produkt av större eller mindre kolhalt, stål eller järn; malm ingår även understundom i beskickningen, och produkten kallas då malmmartin. Professor Odelstjerna omnämner i sin utförliga, lärorika och intressanta lärobok »Jernets metallurgi», att förut omnämnde Lundin redan år 1864, och således långt innan något om Martins försök blivit offentliggjort, börjat experimentera med framställande av verktygsstål i en ugn vid Munkfors genom att där sammansmälta tackjärn med brännstålsavfall. Smältningen synes hava lyckats, men det visade sig omöjligt att få ugnen att motstå den starka hettan, enär tillräckligt eldhärdigt tegel då ej stod att erhålla; detta har sedermera lyckats i det engelska s. k. dinasteglet. Egendomligt är, att just på den plats, där dessa försök ägde rum, eller vid Munkfors, skulle den martinska metoden först komma till användning i Sverige. Under senvintern år 1868 ägde försöken med martinmetoden rum vid Munkfors. Många och stora motigheter mötte, och många svårigheter yppade sig, och man har Uddeholmsdisponenten E. G. Danielssons ihärdighet att tacka för att försöken ej övergåvos. Emellertid övervunnos svårigheterna, och man lyckades framställa icke blott ett dugligt och gott stål utan även, vad man minst väntat, ett utmärkt gott och mjukt järn, vilket under en lång följd av år rönt god och lönande avsättning och på den utländska marknaden intagit en rangplats. Sedan uppfördes martinugnar på flera ställen i Värmland, och från att hava varit av små, anspråkslösa dimensioner, rymmande 2 à 3 ton, hava de allt mer och mer utvidgats och rymma nu 10 à 15 ton. Såsom bevis på vilka framsteg martinprocessen gjort i jämförelse med bessemerprocessen må anföras, att under år 1916 tillverkades i Värmland 735 ton bessemergöt mot 132,332 ton martingöt och 5,769 ton martingjutgods. Sedan vi nu genomgått de olika järntillverkningsmetoderna från osmundjärnet till götmetallen, vilja vi något uppehålla oss vid järnmanufakturen, sådan den förekommit och förekommer i Värmland. Fernow säger redan på sin tid: »Jernmanufakturverk, hvilka af naturen borde liksom hafva sin fristad i Wermland, hafva hittills icke hunnit synnerligen fort». Det första manufakturverket i Värm-