SLÄKTEN UGGLA 343 den kärnsundhet och ovanliga kroppsstyrka, för vilken sönerna blevo bekanta och varom ännu många traditioner leva kvar. De ingingo samtliga vid unga år i faderns regemente. Den äldste, — han bar liksom far och farfar namnen Carl Fredrik — gjorde med Närkes regemente, där han efter regementets delning blev placerad, fälttågen i Tyskland 1813—14 samt senare i Norge. Sedan han blivit ägare till säteriet Säffle vid Byälvens strand och tagit avsked ur tjänsten, ägnade han sig med iver och skicklighet åt jordbrukets höjande samt främjande av folkupplysning och nykterhet.’ Andre brodern, Axel, tog tidigt avsked, bodde därefter på det gamla släktgodset Uggleberg, varifrän han sedermera flyttade till Sikfors bruk i Västmanland, och bedrev med framgång jordbruk och bruksrörelse. Längst kvarstod i militärtjänsten den yngste av bröderna, Pontus Reinhold, som efter femtio års aktiv tjänst tog avsked 1863 som överste i armén. Han var en god typ för en indelt officer av gamla stammen, patriarkalisk och synnerligen omtyckt av sina underlydande. Av de tre brödernas avkomlingar hava efter hand så gott som alla genom olika förhållanden dragits bort från Värmland och ägnat sig åt skilda yrken. Aven förfädernas militära traditioner hava dock upprätthållits: tio av denna grens nu levande medlemmar äro f. d. eller ännu aktiva officerare. Av dem må här endast nämnas en, generalen och chefen för H. M. Konungens stab Gustaf Uggla, son till majoren Carl Fredrik 1 »Majorn på Säffle» var en mäkta stark karl med i det längsta goämodigt sinnelag. Om hans styrka voro på sin tid många historier gängse, varav här en, som är betecknande för hans folkliga anseende, må meddelas, sådan den fortlevat i släkttraditionen. — En dag, då han just var klädd och i ordning att åka till en granngård på bjudning, infann sig på gården en stor, grovlemmad smålandsbonde och presenterade sig som den starkaste f sin hemtrakt. Han hade hört sägas, att majoren skulle vara den starkaste karlen i Värmland och bad nu att få »ta’ ett tag» med majoren »för te’ å fresta vecken å dom som va’ lik’st». Då majoren, klädd som han var och med vagnen redan framkörd, ej för tullfället kunde uppehålla sig med brottning, avböjde han förslaget, men tillade: »Stanna Ni kvar som min gäst, tills jag kommer tillbaka. Under tiden kan Ni ta ett tag med min rättare. Jag är starkare än han. Rår han på Er, är det inte värt Ni försöker med mig; men om Ni rår på honom, så ska vi två fresta.» Majorn for bort. Smålänningen och rättarn togo ett »vrångkast», med påföljd att den förre blev slagen i backen meä sådan kraft, att ett par revben knäcktes. Majoren behövde således viä hemkomsten ej inlåta sig i tävlingen, och smålänningen blev kvar på Säffle, tills han var nog läkt för att resa till sitt land igen. l