30 AXEL DAHLMAN honom, utan han hade genom att vistas där även tillfälle att tillse, att handelsrörelsen, som leddes över denna plats med bergslagen, tillgick på vederbörligt sätt. Han var här omgiven av ett ordentligt hov och höll sig här även med särskild predikant eller, såäsom det då för tiden kallades, »gårdpredikant». På 1570-talet lät han åt sig på platsen uppföra en större kungsgård, som bestod av ett 30 alnar långt och 22 alnar brett trähus, av vilket källrarna ännu finnas kvar. Ovanpå dem uppfördes sedermera den Nilssonska donationsfondens byggnad, som nu användes för drätselförvaltningen i staden. Den är belägen vid inre hamnen, där således Bro kungsgård en gång stått. Det var ej blott handeln på denna plats, som var föremål för hertig Karls omsorg; bergsbruket och industrien lågo honom framför allt om hjärtat, och snart reste sig på hans föranstaltande i denna trakt både osmundshärd, masugn, hammarsmedja och flera andra industriella anläggningar. Hans intresse för platsen tog sig ett ännu tydligare uttryck, då han den 14 januari 1582 till och med försåg den med stadsprivilegier. Om Bro verkligen kommit i åtnjutande av dessa, torde emellertid vara tvivelaktigt. Hertigen tyckes hava ändrat sig och gav i stället privilegier åt Karlstad 1584. Hans intresse vändes åt andra håll, bruksanläggningarna vid Bro blevo efter hand nedlagda, och även Bro kungsgård fick förfalla. Såsom marknadsplats och såsom transitoort för bergslagsprodukternas utsändande till andra landsdelar behöll dock Bro sin stora betydelse. Vid där hållna höstmarknad 1638 inträffade ett uppträde, som ådrog sig landets och regeringens uppmärksamhet. En lybeckare Peter Flygge, som fått rättighet att bygga om Bro kungsgård till »Gäst- och Krögarehuus», hade på arrende övertagit uppbörden av de illa omtyckta lanttullarna av de marknadsbesökande. Då han för ändamålet inhägnat marknadsplatsen med ett plank, kände de marknadsbesökandes förbittring häröver inga gränser, planket nedrevs, och Flygge måste fly för att rädda livet. För att dämpa detta »uppror» ditsändes riksdrotsen Gabriel Oxenstierna i spetsen för en kommission. Av denna blev utrönt, att åtminstone de värmländska bergsmännen och allmogen från detta land-