VÄRMLANDS STÄDER OCH KÖPINGAR 47 återuppbygga staden, hemställde Bergskollegiet hos K. M:t, förmodligen emedan det var uppretat mot borgarna för deras handlingssätt mot bergsmännen, att stadens privilegier skulle indragas och borgarna åläggas att flytta till andra städer. Den 11 april 1695 fattade konungen sitt beslut i överensstämmelse härmed och ålade stadens borgare att flytta över till Kristinehamn. Detta beslut delgavs staden först året därpå, d. v. s. två år efter branden, då den i det närmaste redan var åter uppbyggd, och blev ett dråpslag för de olyckliga borgarna. De hyste ingen lust att lämna den plats, som blivit dem kär, och de ansågo hela åtgärden såsom en lyckligt genomförd hämndeakt från bergslagsbornas sida och därför alldeles orättfärdig. De flesta av dem stannade alltså resolut kvar, men då inga påbud om utrymmande av staden hjälpte, tillgrep man våld, en mängd invånare utdrevos, och deras bostäder förstördes. Detta var den första s. k. »ruineringen». Själva platsen blev dock bibehållen till torgdagar och oxmarknad för bergslagens räkning. Även behövdes folk för att sköta om tackjärnsvågen och upprätthålla gästgiveri. Dessa kvarvarande Filipstadsbor sökte på allt vis komma i besittning av den jord, som berövats dem. Genom att i rikets brydsamma belägenhet under Karl XII:s regering försträcka kronan 2,000 daler smt. fingo de stadens jord till sig förpantad, och efter många fruktlösa försök lyckades de äntligen, men först år 1757, friköpa denna jord till skatte. Emellertid gjordes såväl av de dåvarande Filipstadsborna som av dem, vilka nödgats lämna staden, upprepade försök att återupprätta denna. Deras främste man var Christian Nackrey, en dansk, som på 1680-talet inflyttat till Filipstad. På dennes upprepade ansökningar om stadsprivilegiernas återställande, vilket alltid konsekvent avstyrktes av Bergskollegiet, resolverade slutligen Kungl. Maj:t den 15 dec. 1720 med avslag på framställningen om förnyade stadsrättigheter, att, där staden funnits, skulle få vara en köping med högst 50 hushåll. Då för ögonblicket 80 hushåll bodde på platsen, bestämdes med en viss nummerordning, vilka skulle få stanna kvar, och de övriga, som ej ville bortflytta, blevo år 1724 på ett våldsamt och upprörande