48 AXEL DAhLlLMAanN sätt av soldater utdrivna ur samhället. Detta benämndes »den andra ruineringen». Hela den återstående delen av 1700-talet och början av 1800-talet karakteriseras av en alltjämt fortgående kamp från Filipstadsinvånarnas sida för återvinnande av deras förlorade privilegier. De femtio hushåll, som skulle få vara bosatta på platsen, bestämdes av Bergskollegiet. Den stadgade nummerordningen innebar, att 4 nummer skulle bestå av kyrkobetjänte (till dem räknades kyrkoherden och skolmästaren), lika många av kronobetjänte (till dessa hörde bergmästaren), 23 av handlande o. s. v. Riksdagen 1727 medgav hushållens ökande till 60, men först år 1780 upphävdes bestämmelsen, att de olika numren skulle vara bundna vid ett visst yrke. År 1743 återställdes till de rätta ägarna eller deras arvtagare all den jord, som vid den första ruineringen orättmätigt fråntagits stadsinvånarna och tilldelats bergmästaren och bergsfogden. År 1771 återfick »staden», såsom den i alla fall benämndes, kvarnen, som kronan helt enkelt annekterat, då stadsprivilegierna indrogos. Härmed återgick till samhället en god inkomstkälla. Vid stadens övergång till landsbygd hade även dess säregna styrelse, borgmästare och rådmän, bortfallit. Då sedermera köpingsrättigheterna beviljades, erhöll den ett slags ställföreträdare för borgmästaren, en s. k. justitiarie. IDenna syssla förenades til en början med bergmästaresysslan, men år 1731 blev köpingen befriad från detta beroende av bergslagen och erhöll sin egen justitiarie. Bisittarna i stadsrätten kallades alltjämt »rådmän». Det var ej nog med att Filipstad således under hela 1700-talet befann sig i ett slags förnedringstillstånd; det undgick under denna tid icke heller andra olyckor. Så härjades samhället åren 1760 och 1775 av stora eldsvådor. Vid den förstnämnda brunno jämte 11 gårdar prostgården och rådhuset, vid den senare 30 större gårdar ävensom kyrkan och det i det förras ställe nyuppförda rådhuset. Man blev nu avskräckt från att bygga större byggnader av trä, och då man saknade medel att uppföra ett rådhus av sten, förhyrdes tillsvidare lokal för stadsrättens sammanträden. Ett nytt rådhus tillkom först år 1870. I stället koncentrerade man sina ansträngningar på att förskaffa församlingen en