88 REINH. GEIJER då sjunger man gärna. I synnerhet voro andliga sånger och visor de dominerande, men även världsliga sådana hördes ute i bygderna. En tid, då Sankeys sånger voro på modet, kan man nästan säga, att sången gick till överdrift. Dessa på sin tid så populära sånger äro nu försvunna. Kringresande artister infunno sig mera sällan. Musicerande italienare och positivhalare kommo såsom de första vårtecknen och hälsades alltid välkomna. Den nu av allmänheten så livligt omhuldade biografen var då fullkomligt okänd. Bland huvudnöjena under året var resan till Ombergshedsmarknaden, den s. k. »evia gläja på hea». Då slogs bruket igen, och man vandrade så gott som man ur huse till denna härlighet. Där rådde ett muntert marknadsliv med karusell, positiv, akrobater och allt som gör livet på en marknad så tilltalande i synnerhet för ungdomen. Där köptes och prutades, och smederna tillhandlade sig då sina kor dels till liv, dels till slakt, med vilka de i långa rader kommo hemdragande. Samtalsämnet en lång tid rörde sig om de olika koprisen, och var och en tyckte sig hava gjort den bästa affären. Denna marknad var av den största betydelse, och man hade sin tidräkning från och hänförde mångt och mycket till densamma. Så erhöll man ofta till svar på frågan huru gammal en gosse eller flicka var, att hon föddes veckan efter Ombergshea o. d. Ja, det var ett evenemang i bruksarbetarens rätt så enformiga liv. Midsommardansen var ju även ett årligen återkommande nöje, ehuru den ej så livligt frekventerades. Musiken bestod av en eller två fiolspelare, och dansen gick med liv och lust, och många av de uppträdande visade skicklighet och en viss elegans i dansens utövande. Polkan var den egentligen dominerande. I allmänhet tillbragtes midsommarhelgen med utflykter i synnerhet till de närbelägna småsjöarna, där fiske bedrevs. Nöjena voro den tiden av blygsam natur, och förvisso kunde man då ej förebrå arbetarna, att de voro nöjeslystna. Förr rådde ej ett så rastlöst liv som nu. Under de stora helgerna, företrädesvis julhelgen, kunde allt arbete vila ända till två veckor, och att då vandra omkring i de mörka, nedisade smedjorna