BRUKS- OCH HERRGÅRDSLIV I VärmLand gi Förhållandet till förvaltarfamiljen var rätt stelt; man visste sin plats och höll sig i allmänhet nere vid dörren. Samtal förekommo sällan under måltiderna, man fick sin föda, bugade sig och gick. Ej ens vid de större helgerna kunde något familjeliv äga rum. Detta oaktat såg man med aktning och förtroende upp till sin förman och hans familj och hyste mycket intresse för desamma. Då man i minnet söker sig tillbaka till denna tid som underordnad bokhållare, känner man ock, att över den ligger ett visst vänligt skimmer. Man lärde sig enkelhet i vanor och försynthet i sitt uppträdande, en rätt god barlast under senare delen av livet. De i nedre delen av socknen belägna herrgårdarna erbjödo mycket vänligt umgänge, och då en av bokhållarna söndagligen måste nedresa till kyrkan för att avhämta kungörelserna, blev alltid en följd inbjudan till middag och en angenämt tillbringad eftermiddag. Bokhållarnas arbeten kontrollerades ej så synnerligen noga, men sköttes dock alltid med ordning och pliktkänsla. En gammal bruksförvaltare, Muhr vid Laxå i Närke, utgav på sin tid en s. k. brukskatekes, upptagande de fordringar, som uppställdes för de unga brukstjänstemännen, ur vilken här må anföras några råd och förmaningar, belysande för den tiden rådande förhållanden. »En gosse om han skall bli folk, måste: 1:0) veta hut och hövlighet, 2:0) arbeta flitigt om icke strängt, 3:0) äta fort, men tillräckligt och tarvligt, 4:0) ligga hårt, men rent, 5:0) sova icke över 7 timmar, 6:0) muntras emellanåt, 7:0) veta att ila kommer aldrig till vila, 8:0) veta att uppassa tillfället, ty tillfället uppassar ej honom, 9:0) anse varje dag förlorad, som icke förståndet med någon kunskap eller erfarenhet ökat och förkovrat. Således vara uppmärksam.