92 REINH. GEIJER Taga skriftligt på allting och på eget bevåg giva skriftligt på intet.» | Bland övriga regler för en bruksbokhållare må framhållas: »En bruksbetjänt bör observera 15 kap. missgärningsbalken 2 art. och 1805 års legostadga i förening med 4 budet och till den ändan vara hövlig, tålig, trogen, lydig och nitisk för brukets och husbondens bästa. Vid bordet taga för sig litet av den rätt, som är utsökt fin eller ock av liten tillgång på faten och icke, likt personer av de sämre folkklasserna, ösa för sig mycket eller litet allt som rätten smakar, utan avseende på sällskapet, ävensom aldrig taga för sig av de största stycken, som ligga på fatet. Göra en bonde rätt, men aldrig gott.» Denna sista förmaning har förvaltaren försett med fetstil för att framhålla dess stora vikt och betydelse. Huru annorlunda nu vid våra järnverk. Allt är sig olikt med skriv- och räknemaskiner, telefoner m. m. Äro de nuvarande tiderna gladare och lyckligare än de, som rådde femtio till sextio år tillbaka? Vi våga härtill svara ett obetingat nej. I synnerhet göra de oroliga arbetarförhållandena chefens och förmannens plats nästan olidlig. Erkännas måste, att såväl chefen som hans närmaste biträden nu äro mera skolade och tekniskt utbildade, men så behöves detta, tillföljd av de storartade framsteg järnhanteringen gjort under de senare åren, ej minst genom användningen av den elektriska kraften. Denna var visserligen bekant, men då den ej användes inom järnindustrien, ställde man sig både okunnig om och ointresserad för densamma. Såväl förvaltaren som hans närmaste biträden hade i regel erhållit sin huvudsakliga utbildning vid den av Frans von Schéele inrättade bergsskolan i Filipstad. Från denna bergsskola, nu snart hundraårig, om vars fortfarande bestånd nu så mycket tvistas, hava utgått flera av Värmlands märkesmän inom järnhanteringens områden, en E. G. Danielsson och Carl Danielsson vid Uddeholm, E. J. Ljungberg vid Falu bergslag, C. J. Nilsson, en av sin tids mest framstående vattenbyggare, Gustav Jansson vid Munkfors, flera att förtiga. Gången av en ung mans utveckling, som ägnat sig åt järn-