BRUKS- OCH HERRGÅRDSLIV I VärmMLaAnd 93 hanteringen, var i allmänhet den, att sedan han varit elev, befordrades han till bokhållare, genomgick bergsskola för att, om lyckan var god, avancera till förvaltare vid något av de många järnbruken, vilka förekommo vid de små eller stora vattendragen. De många små järnbruken i Värmland höra nu till en förgången tid, hamrarnas slag hava förtonat, de många masugnslågorna slocknat, och tre eller fyra större järnverk, sysselsättande tusentals arbetare, hava trätt i stället. De små järnbruken med sina vackra, patriarkaliska förhållanden hava fått vika för storindustrien med sina strejker, lönestrider och arbetaroroligheter. Med ett visst vemod minnes man vad som varit och har svårt att tro eller förstå, att storindustrien kan bringa någon lycka för mänskligheten. Men det fanns ej endast järnbruk i det gamla Värmland. Vi böra ej glömma de många små och stora herrgårdarna, där medelklassen kämpade livets strider, och vi vilja nu ur minnets värld söka framleta några drag från det liv, som för sextio, sjuttio år tillbaka fördes på dessa herrgårdar. Ehuru ej antalet av större herrgårdar i Värmland var så synnerligen stort, funnos dock flera sådana, såsom Värmlands Säby, Gustavsvik, Krokstad, Rosenborg, Katrineberg m. fl. Av fideikommissegendomar funnos endast Lång, Sjönnebol och Hammar, av vilka de två sistnämnda numera hava förlorat sin fideikommissnatur. De flesta herrgårdarna omfattade mindre arealer eller utgjorde militieboställen och prästgårdar. Adeln hade sitt egentliga tillhåll på Värmlandsnäs, den s. k. Näsadeln. Familjerna Lilliehöök och Uggla voro talrikt företrädda. Utan att vara av adlig börd hade den Geijerska släkten talrika domäner, såsom Rosenborg, Hjälleskate och Herrestad på Värmlandsnäs, Lindfors i Nyed, för att nu ej tala om släktens stora andelar i Uddeholmsbolaget, grundat av stamfadern Bengt Gustaf Geijer i mitten av sjuttonhundratalet. I medio av förra århundradet bodde en herreman på egen grund och var själv sin egen man, men under årens lopp har