110 GUSTaF LIZELL veringsrum. Rakt fram i förstugan hade man matsalen och därinnanför det rymliga vardagsrummet, hemmets kanske trevligaste rum, där man alltid samlades en stund efter måltiderna till samspråk och som vid mera tillfälliga besök var det vanliga mottagningsrummet. Och till höger om förstugan lågo de båda rum med utsikt framåt gårdsplan och kyrka, som vanligen användes till gästrum eller, när adjunkt eller v. pastor fanns, utgjorde dennes bostad. Gick man sedan uppför trappan, mötte åter en stor förstuga och en rad höga, nästan salsliknande rum, som tydligen voro avsedda att utgöra den egentliga boställsvåningen: prostens båda rum med utsikt åt den inre trädgården samt sängkammare, förmak och salong med fönster framåt trädgård och kyrka, en vacker, solbelyst fil. Salongen, som sträckte sig tvärs över hela byggnadens bredd, var ett av ortens största rum, tydligen avsett att kunna samla en stor skara församlingsbor såsom prästgårdens gäster. 2. Den första högtiden. Vända vi oss från dessa en prästgårds yttre förhållanden till det liv, som där fördes, kanske det först lämpar sig att stanna några ögonblick vid den högtid, som på varje kyrkoherdeboställe brukar inleda årens längre eller kortare rad av händelser i en kyrkoherdes liv, jag menar den av biskopen förrättade installationen. Den installation, på vilken jag här närmast tänker, förrättades år 1886 av biskop Rundgren. Det var under denne biskops ännu alltigenom — trots de nära 70 åren — kraftfulla tid, då han uppträdde med mycket av en kyrkofurstes värdighet och efter vad det föreföll ej heller ogärna såg, att han mottogs såsom en sådan anstod. När några år senare i hans liv det stora omslaget kom till modernitet och lågkyrklighet, försvann åtskilligt av det kyrkofurstliga i uppträdandet, på samma gång mera av ålderns blidhet kom över väsendet. Men vördnaden, som man kände för den åldrige stiftschefen, blev därför ej mindre, och det imponerande i hans framträdande gjorde fortfarande sin verkan.