It2 GUSTAaF LIZELL rades fönstren. Installandus och några av assistenterna voro iförda mässkrudar, men ej alla, och biskopen bar av biskopsinsignierna endast kräcklan och korset. Det var den tid, då i slutet av 1800-talet — möjligen till följd av den förut gångna väckelserörelsens avoghet mot allt, som kunde verka kyrklig ståt — den gamla traditionen med mässkrudar i dessa trakter hade mycket litet intresse att påräkna och det begynnande 1900-talets nya håg för kyrklig konst och kyrklig högtidsstämning ännu ej vaknat. När nästa gång, nära trettio år senare, en installationsprocession trädde in i samma kyrka, uppträdde ej mindre än ett 20-tal präster i praktfulla skrudar, och processionen utgick ej från kyrkans sakristia, utan från prästgården och drog genom den långa trädgården och över kyrkogården sakta fram mot kyrkan. I stället för 1800-talets för stora puritet hade kanske trätt en motsatt ytterlighet. Vid den högtidsmiddag, som följde i prästgården, hörde det till tidens sed, att stor riklighet i mat och dryck skulle utvecklas. Och även i de dräkter som buros skulle ortens »herrskaper» utveckla all den estetiska smak, som kunde åstadkommas. Middagen med »gående bord» serverades uppe i prästgårdens salong i övre våningen, men bord voro dukade också i angränsande rum och i de stora förstugorna. Vid vinet — vars förekomst i prästgården, framför allt vid en högtid av denna art, denna tid föreföll helt naturlig — äskades ljud av värden, och de sedvanliga talen höllos för biskop, assistenter, församlingen och det förestående arbetet därinom, varpå svarstal följde. Det låg ett visst högtidligt rituellt drag över denna sed, en förfinad tradition, i vilken samvarons materiella och andliga sida på ett för båda lyckligt sätt vävdes in i vartannat. Och de ord, som då på ett värdigt sätt yttrades om förhållandet mellan biskop och stift, präst och församling och ämbetsbröder sinsemellan, gåvo ett slags program för dessas ställning till varandra, som helt säkert hade betydelse långt mer än för stunden. Efter middagen intogs kaffe ute i trädgården, och här syntes den gamle biskopen vandra omkring och göra sig närmare bekant med traktens befolkning. Denna å sin sida visade tydlig glädje att ha fått göra bekantskap med sin biskop. Och överhuvud hade