VÄRMLÄnDSKT PRÄSTGÅRDSLIV 113 man en tydlig förnimmelse av att genom denna högtid av på en gång kyrklig och profan art ett nytt band knutits mellan församlingsmedlemmarna och det hem, i vars krets de nu för första gången befunno sig. Men hastigt gledo timmarna, solen började stupa mot väster, och gästerna begynte skingras: hästarna kommo, Biskopen steg i sin vagn och försvann i dammande sporrsträck. Och så var den högtid till ända, som under så lång tid varit föremål för väntan och arbete i församling och prästgård. Under de följande dagarna och veckorna gled livet småningom in i sitt vardagslag igen, det prästgårdens karakteristiska vardagslag, som sedan under så många år genom sin jämna likformighet blev ett av denna orts utmärkande drag. 3. Prästgårdsliv i vardagslag- Det som tryckte sin prägel på prästgårdslivet i dess vardagslag var dels, att prästgården denna tid oftast genom det därmed ännu samhörande jordbruket hade över sig något av en vanlig herrgårds prägel, dels det speciella prästgårdsdrag, som låg i kontakten med hela församlingen och uppgiften att inom densamma söka representera just vad ett kristligt hem anstod. Prästgårdens egenskap av en stor lantegendom var det, som gav åt livet där själva den yttre ramen. Klockan 5 på sommarmorgnarna ringde den stora vällingklockan på magasinet folket samman. Då skulle drängarna ha varit inne i köket och fått sitt första mål, och från de små torpen i skogsbrynet såg man torparna och torpardrängarna komma med sina matsäcksknyten i hand längs de ännu daggvåta dikesrenarna. När kl. 5 så småningom syntes en senare tids vanor för tidigt, »ringde det ut» kl. 1/2 7, dock naturligtvis med kompensation i kortare vilotider under dagen, ty 12 timmar ansågs det ända fram på 1800-talets sista årtionde, att en reguljär sommararbetsdag skulle omfatta. KI. */z 9 ringde det till frukost, 12 till middag, */2 5 till aftonvard och kl. 8 till kvällsvard, då torparna åter syntes med de nu tomma knytena styra 8 — 20102. Värmland. III.