VÄrmLÄändskt PrästGÅRrDSLIV 121 mycken även oskyldig glädje, som i samband med denna dubbla omläggning av umgängeslivet kom att försvinna. Detta måste erkännas även utan allt för mycken idealisering av det gamla. Men på samma gång måste de män respekteras, som hellre underkastade sig uppoffring och opposition än att i hemmet låta sådant förekomma, som kunde förtaga det prästerliga arbetets välsignelse. Och även om reaktionen mot forna tiders umgängesseder ofta gick allt för långt, kan det ej nekas, att mycket också kom bort, som måste bort. Det, som vid alla bjudningar, de må vara av äldre eller senare typ, i synnerligen många prästgårdar hade den största rollen såsom underhållningsmedel, var sången och musiken. Den var ett nöje av neutral art, som ingen kunde klandra och som gladde de flesta. Fanns det möjlighet att ordna en kvartett, skedde det. Eller ock förmåddes någon att föredraga ett pianostycke. Och alltid kunde på något sätt ett solo eller en duo eller en unison sång komma till stånd. Den egentliga tiden för bjudningarna var veckorna närmast efter julen samt någon gång på sommaren, kanske helst då bären voro mogna. Vid julen började julbjudningarna enligt gammal tradition i prästgården dagen efter nyårsdagen — i äldre tid själva nyårsdagen — och sedan kunde det fortgå på grannställe efter grannställe ända till slutet av januari, något som för prästgårdens invånare, som skulle vara med överallt, kunde bli rätt så ansträngande. Tydligast blir kanske föreställningen, huru umgängeslivet under de olika tiderna gestaltade sig, om vi i tankarna följas åt till tvenne av prästgårdsbjudningarna, en från vardera skedet. Därigenom skall måhända framlysa, hur mycken vacker, gammaldags sällskapstradition det kunde ligga över de gamla formerna, men på samma gång hur mycket bättre de senare formerna kunna vara avpassade för nyare tiders församlingsideal. Låt oss först följas till en julbjudning i den gamla stilen. Det är annandag nyår och gnistrande före. Flera dagar i förväg ha bjudningsbrev utfärdats till ortens ståndspersoner, det har stökats och ordnats i prästgården, såsom man fann en glädje