VÄrRmMLÄndSKT PRÄSTGÅRDSLIV 129 »Han kommer till vår frälsning sänd». I en gammal prästgård, där ofta vid julen släktingar brukade samlas, vet jag, att husfadern vid den tända granen före sin betraktelse brukade ge en kort resumé över det gångna årets händelser, glada eller sorgliga, särskilt inom släkten, och med tagen hänsyn därtill sedan utforma den följande bönen »jul-år efter jul-år». Den gamle prästmannen är nu borta, men hans anteckningar och julböner på gulnade papper förvaras såsom ett dyrbart stycke släktarkiv. Efter bönens slut dracks te vid den tända granen, julbordet och andra julrummets anordningar skärskådades då närmare med samma intresse år från år, och särskilt när det var någon, t. ex. av tjänareskaran, som ej förut varit med, skulle allt med omsorg förklaras. Och då en eller annan gång främmande gäster deltogo — någon ensam granne, som för julkvällen hämtats till prästgården, eller någon vandrare, som där sökt härbärge över helgaftonen — var det för oss barn en särskild glädje att få förevisa. — Sedan efter tedrickningen granen släckts, vidtog julklappsutdelandet — stundom med julgåvorna inburna av »julbock» — så sjöngos ett par julsånger (Adam: »O helga natt» e. d.), och därefter intogs den vanliga julsupén med lutfisk, gröt och smörbakelser. Under de år, prästgården hade arrendator, hörde till julaftonens riter, som år efter år återkommo, också ett besök hos denne, där då gärna granen vid vår ankomst tändes och vi sutto en stund och språkade, sedan några små julgåvor avlämnats. Och vad den prästgård beträffar, som jag här i min framställning närmast har i tankarna, skulle skildringen vara rätt ofullständig, om jag ej nämnde ett ord också om vår vandring till familjegraven på kyrkogården. Det var väl mera familjetradition än prästgårdssed, som låg däri, och dess omnämnande borde därför kanske bäst sparas för den förra. Men den hörde i nära trettio år till ett av de högtidligaste momenten i vår prästgårds julfirande, och därför kan jag ej förbigå den. Sent på julkvällen, vanligen först då allt övrigt var slutat, vandrade vi, den egentliga familjekretsen, bort till kyrkogården, där de av familjen vilade, som en gång suttit med oss i kretsen och sjungit julpsalmerna, och jämte dem flera av de gångna generationerna, bl. a. två kyrkoherdefamiljer, 9 — 20102. Värmland. III.