130 GUSTAF LIZELL som på samma sätt som vi firat sina jular i samma prästgård. Här sjöngos nu de samma psalmer som nyss förut i hemmet, 141: 12—14 och 55: 4, och mellan dem lästes Fader Vår och Välsignelsen. Hur kulen kvällen än kunde vara, hur ofta vägen fram till gravarna fick gå genom hopblåsta drivor, fick detta moment ej saknas. Jag minnes, huru vi de sista åren fingo leda den åldrige husfadern dit och huru den högtidliga stämman, med vilken han där läste bönerna, med åren blev allt sprödare. Men han ville ej saknas. Nu vilar han själv bland de gångna släktena där, och julpsalmerna sjungas där ej mer. Men från oss, som förr voro med då, gå gärna vid julkvällens skymning tankarna till den säregna högtidsstunden, som fordom alltid firades där. På juldagens morgon måste vi i prästgården vara tidigt på benen, ty omkring 11/2 timma innan gudtjänsten begynte i den närliggande kyrkan, borde illuminationen i prästgården ha tänts, så att folket, som började samlas till kyrkan, redan på långt avstånd kunde vägledas därav. I varje fönster i prästgårdens båda våningar och i dess flyglar skulle två ljus stå tända, och då stakar ej räckte, voro ett 70-tal små träklossar förfärdigade, som tjänstgjorde såsom stakar och bevarades år från år. Efter julgudstjänstens slut voro kyrkobetjäningen och åtskilliga andra av bekanta i trakten inbjudna på kaffe i prästgården, en sed, som under åren småningom också började få något av en rits fasthet över sig. Av julhelgens övriga dagar voọro inga, som på särskilt sätt firades, utom de båda andra helgaftnarna, nyårsafton och trettondagsafton. Då samlades man på samma sätt till aftonbön och tedrickning vid den tända granen som på julaftonen. Särskilda julseder av den art, som på många ställen leva kvar från äldre tid, kan jag från vår trakt ej erinra mig. Stjärngossarna voro borta, om ock deras minne och deras visa levde kvar. Kappkörningar från kyrkan annandag jul för god årsväxt fanns kvar, men var vanligast förlagd till själva juldagen. Mellan nyår och trettonhelg kom på prästgården den stora julbjudningen, som vi förut talat om och som inledde de övriga julkalasens långa rad. Efter trettonhelgen togs julgranen ut — stundom efter »granskakning» med