VÄrmLÄändskKTt PRÄSTGÅRrDSLIV T31 traktens ungdom — ett och annat år sökte man bevara den över »tjugondedag Knut», en dag som ägde över sig ett visst stämningsvärde såsom julens sista avslutning. Julbordet bevarades ännu längre och kunde ännu framemot slutet av januari åt för- senade julbjudningar — t. ex. då pastoratets skollärarekår stundom vid sitt nya arbetsårs begynnelse var inbjuden till prästgården — förläna något av fördröjd julstämning. I jämförelse med julen hade årets övriga högtider tämligen obetydligt över sig av särskilda högtidsseder i prästgårdens liv. På fastlagstiden var det här, såsom i allmänhet, »fastlagsbullarna» och de »stilla onsdagarna», som satte sin prägel: de onsdagar, då passionspredikan hållits i kyrkan, skulle stillhet och avhållsamhet från arbete, annat än det nödvändiga, så mycket som möjligt iakttagas i prästgården. På långfredagen bibehölls här, såsom på de flesta ställen i vårt land, länge seden, att man borde vara klädd i svart, något som jag i min barndom hörde nämnas som en försvinnande sed även beträffande böndagarna — då ännu i stort sett samtliga botdagar. Av påskseder levde bland ungdomen i vårt hem och vår trakt skickandet av »påskbrev» och »påskkarameller», men även om »påskeldar» i trakten förekommo, voro de förbjudna på prästgårdens mark och för prästgårdens folk, då de ansågos ge anledning till slarv och ras. En påsksed — ej precis från prästgårdarna, men dock kanske lämpligen nämnd här, då jag tror mig veta, att initiativet gått ut från resp. prästgårdar — som jag från sista tiden hört nämnas från värmländsk församling, är, att man upptagit herrnhutarbruket att tidigt på påskdagens morgon före då firad ottesång samlas ute på kyrkogården och i vårmorgonen sjunga uppståndelsepsalmer över gravarna. Kanske sammanhänger denna sed mindre med folkliga bruk än med det ökade stämnings- och symbolvärde, som påsken i senare tiders kyrkliga förkunnelse och teologi erhållit. — Pingsten är den av de större högtiderna, som visade minst säregna högtidsbruk. Midsommardagen hade mera av allmän högtidsstämning över sig, då ofta från avlägsna håll hembygdens söner och döttrar brukade samlas för att deltaga i midsommargudstjänsten i hembygdens kyrka och prästgården gärna borde vara beredd att taga