VÄRMLäÄändSskT PRÄSTGÅRDSLIV 133 6. Uppbrott. Genom prästgårdslivet, sådant det i helg och söcken gestaltade sig, blev bandet under åren allt starkare mellan prästgården och församlingshemmen, det torde det föregående redan ha visat. Väl var det trakter av Värmland, det vet jag, där på grund av brytningen mellan gammalreligiositet och frikyrklighet betydelsen av såväl prästens som prästgårdens insats i sin orts liv framträdde vida mindre än jag här — med en i detta avseende lycklig ort för ögonen — skildrat. Och på enskilda platser kunde genom bristande takt å ömse sidor nog så svåra brytningar inträda. Men särskilt där prästgårdarna lyckades bevara prägeln av på en gång ädel humanitet och kraftfullt allvar, kunde de ej undgå att i längden tillvinna sig tillgivenhet och bli en både kulturell och religiös faktor av stor betydelse för sin ort, på samma gång de avspeglade sin tids särdrag och kulturella egenart skarpare än många andra hem därstädes. Men därför var det ock något, som kändes som en betydelsefull förändring i en orts liv, när bandet mellan prästgård och församling en gång måste brytas, i synnerhet när prästgård och församling genom en längre följd av år vuxit samman med varandra. : Stundom skedde ju detta under trots allt glada förhållanden, när prästen på grund av vunnen befordran bröt upp till annan plats. Och då tryckte detta sin prägel på avskedet, på sammanskottshögtiden, som måhända hölls i sockenstugan, på »körölet», till vilket man samlades för att hjälpa den avflyttande, och på bjudningarna, som i själva prästgården liksom ute i församlingen höllos för sista gången. Men i andra fall — och detta gällde väl i synnerhet de prästgårdar, vilkas liv längst och starkast tryckt prägeln på sin ort — kom uppbrottet på grund av ämbetsinnehavarens egen bortgång. Och då blev avslutningen av en prästgårds växlande saga en stor men stilla högtid, vilken stod som ett slags motsvarighet vid prästgårdslivets slut till installationshögtiden vid dess början,