DEN VÄRmMLÄnDSKa ALLMOGENS LIiV UNDER GÅnNGNA TIDER 143 ann. Köket var litet med ett litet fönster med endast två rutor men två spisar, en i var ända; den ena var dock nedtagen, när vi flyttade dit. I övre våningen, om vi så får kalla den, voro även två stora rum, ett i var ända, men det hade aldrig varit byggt så högt, att de kunnat lägga in mellantak. Det hade blott behövts en stock till, så hade det gått an. Det ena rummet hade två små fönster, men det andra, den så kallade norra vinn, var endast försett med en glugg. En liten kammare uppöver köket var vårt gästrum. Det var försett med sådana överflödsartiklar som tapeter på väggarna, även en kakelugn av tegel. Det var ett litet trevligt rum, och det fordrades ej så mycket på den tiden, för att man tyckte det var bra.» Av de beskrivna rummen igenkänner man på nedre botten lätt »stugan» eller vardagsrummet med dess brunglänsande tak samt kåven, som apterats till kök, medan man inrett en »kammare» en trappa upp. Ur den påbyggda långstugan har måhända utvecklats den typ av tvåvåningshus, som tillkom under förra hälften av 1800-talet och ännu är ganska allmän i Värmland. De bestå av två stora rum och förstuga såväl på övre som nedre botten. Fönsteranordningen växlar efter byggnadens storlek, som är rätt olika. Vanligast är fyra fönster på vardera långväggen, ett för varje rum, samt två fönster tör varje gavel, av vilket det nedre stundom är placerat mera i öster. Karakteristiskt är det korta taket, det korta takskägget och de höga gavlarna, vilket bjärt sticker av mot senare byggnaders »räta och släta» dimensioner eller den moderna »villastilen» med dess långa tak. I sitt nuvarande utseende, med fullständig brädfodring, sin röda färg, tegeltak, vitstrukna fönsterposter och en liten vitmålad veranda te de sig på en gång ålderdomliga, prydliga och ganska ståtliga. För ett par mansåldrar sedan sågo de vida mindre tilltalande ut. Byggda av grovt timmer voro de i allmänhet endast brädfodrade på de för röta mest utsatta södra och östra sidorna och saknade i regel rödfärg. Ännu kan man, t. ex. i Älvdalen, se sådana gråa byggnader, som på norra och västra sidorna sakna brädfodring. I stället för