DEN VÄRMLÄnDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNa TIDER 159 handtag i ena ändan; denna sköttes med högra handen, under det man med den vänstra svängde kakan runt på bordet, vartill fordrades en särskild färdighet. Var man noga med att ha jämna kanter på brödet, hade man ett stort brödmått, som också gjorde ett hål i kakans mitt. Oumbärliga vid bakning voro vidare »pecken», med vilken kakan pickades, och »knecken», ett järn, som mycket liknade ett sågblad med handtag i vardera ändan. Med detta skulle man »knecka» över kakan i rutor. »Men på bröd till begravningsförningar fick ej kneckas, för då såg det ej sorgligt ut.?» Övriga bakverktyg voro »raka», med vilken bränderna rakades ur ugnen, och »sopa», med vilken den sopades före bakningen, samt stora och lilla »brögreschla», spadar att sätta in och taga ut kakan ur ugnen med. Ett vanligt bröd var vidare »glokakan», som tillreddes på ett järn av en kakas storlek och med tre ben inunder. Detta sattes på »glöra» i spisen; degen eller smeten, som bestod av rågmjöl och vatten utan jäst, lades på och vändes, så att kakan blev stekt på båda sidor. Den som icke hade glokakjärn, tog ett grytlock och lade på pannringen, och det gick lika bra. Detta bakningssätt hade den fördelen, att man i hast kunde få bröd. Mest »grannlagt» var det, när man skulle baka förningsbröd till bröllop eller begravningar eller »barnsöl». Då fick allt lov att vara av bästa kvalitet. Till jul och kanske också till någon annan större helg kunde man nog kosta på sig litet småbröd, dock endast kringlor och skorpor. När pepparkakor började bakas och någon sades kunna det, ansågs hon »mer vetande, än det kunde begripas». Minnet av brödsurrogaten lever ännu kvar hos de gamla, ehuru det är sällan man råkar någon, som smakat dem. Axelsson uppräknar 13 olika »brödslag» efter en ordning, som utvisar deras godhet: Dråsebröd, hackbröd, islandsmossebröd, sälglöfbröd, homrebröd (av linfröhylsor), barkbröd, benbröd, syrgräsbröd, gräs-, halm- och agnbröd, grönbröd (ljung), barksöbb (enbart barkmjöl).