160 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON Ordet »barkbrödskaka» lever kvar i folkspråket. En meddelare har berättat, att hans far, född 1811, talat om, huru han ätit barkbröd i sin ungdom, och tillagt, att det nog var den ökade potatisodlingen, som gjort, att man sluppit »barketalla», och en annan minns livligt, hur fadern, född omkring 1820, ofta talade om, att han som barn fick stryk för en barkbrödskaka, som modern fått och som han tog för egen del och inte ville dela med av åt syskonen. Man tog bark endast av tallen, och detta skedde, när tallen »lopp» (när barken om våren lossnade från veden). Träden fälldes, och sedan gick det lätt att skava av barken med en barkspade. Så täljdes det »grova flaset» utanpå bort, och den nu vita barken hängdes upp till torkning, »packades» så sönder och torkades i bakugnen, och så kunde man mala mjöl av den. »Somliga bakade av rent barkmjöl, men det blev besk mat. Men när de blandade i något havremjöl, var det allt, så det gick an att äta. Jag har inte sett, att de begagnat barkbröd sedan 56, men då såg jag det. Ja, de blandade i barkmjöl och kokade gröt också», har en meddelare från Vitsand berättat. »Dråsbröd» och »skurkbröd» (syrgräs, Rumex) känna många änmu till, likaså att »man krossade ben och mol och blandade med mjöl — det blev gott bröd». Halmbröd användes i Värmland av namngivna personer långt fram i tiden, och under »det hårda året», nödåret 1868, tillgrep man den utvägen i de svårast hemsökta nordsocknarna, t. ex. Gräsmark. Av det sagda framgår, att den största sparsamhet var av nöden. Man måste laga, att man ej blev »höstrik och vårfattig». Den säd, som odlades, var då liksom nu råg och havre, däremot sällan vete. Det kallades då och senare »angersä». Nu behöver man ej ångra dess odling; veteåkrarna buro 1920 även ganska långt norrut goda skördar. Innan järnvägarna kommo till, blev det ofta knappt om säden, särskilt i »Oschmässkroken», mellan 29 juli och 10 augusti, och det förekom då allmänt, att man klippte av rågaxen och ugnstorkade dem för att påskynda mognaden och få ut kornen. I övre Värmland, t. ex. Älvdalen och Fryksdalen, kunde det bli verklig nöd. En person från Norra Råda har berättat, huru han måste fara söderut för att köpa spannmål och omsider lyckades,