DEN VÄRrRMLÄnDdSka ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 161 men när han kom med lasset mot hemmet, undrade han, om han skulle finna de sina levande eller omkomna av svält. Utom vatten och mjölk eller bådas förening till »blanne» var ju »drecken» (drickan) den vanligaste drycken. Och vilken viktig beståndsdel denna var i den dagliga kosten, förstår man därav, att på många bondgårdar ett särskilt hus, kölnan, uppförts enbart för dess tillverkning. Drickan tillreddes på följande sätt: »Man mol på hemkvarn så pass mycket malt, man ville göra dricka av, hällde det i ett kar, kokte upp vatten och slog litet på maltet, så att det blev som en gröt. Så tog man mäskrodret och rörde och slog denna deg, hur länge man ville; ju längre, dess bättre och klarare blev drickan. Mäskrodret var ett smalt bräde, väl hyvlat och hyvsat, med två urtagna, halvmeterlånga hål i ena ändan, för att maltet skulle smitas bättre. Sedan var brädet smalare uppåt, för att det skulle vara bättre att hålla i. När maltet var nog rört, hälldes kokande vatten på det, så stor mängd, som man trodde gick an till mängden av maltet. Detta östes sedan i bryggrytan för att koka upp. Under tiden gjorde man i ordning mäsklagen: i bryggtinan lades först ett kors av hopvriden råghalm, som gick upp till övre kanten på tinan; sedan gjordes en stor ring av råghalm, som gick efter tinans kant, sedan en mindre och till sist en, som fyllde hålet i mitten på de andra ringarna. Detta gjordes så noga, för att ingen mäsk skulle rinna igenom och grumla drickan. Så tappades vörten av tinan och i bryggrytan igen för att kokas en stund. Däri skulle humlen även kokas, för att drickan skulle bli besk. Nu var drickan färdig att hällas i bryggkaret och svalna för att ’taga jäl’, som det kallas. När den stått, så det blev fragga på och humlen flöt upp, var den färdig tappa på tunnan, som gjorts ren med enlag.» Härmed må vara nog ordat om mat och dryck, och vi övergå till beklädnaden. Icke minst med avseende på denna har den nya tiden medfört radikala förändringar, allra mest väl i fråga om kvinnans klädsel. Linåkern och »småkräka» (får och getter) fingo sörja för det allra mesta i båda könens klädedräkt. Ty av linet fick man ju »blaggarn» och av fåren ull och skinn, och med dessa varor kunde man reda sig långt. Kvinnornas vinterkläder voro 11 — 20102. Värmland. III.