162 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON framför allt den tjocka stoppkjorteln eller stickkjorteln, som bars av gammal och ung, och den varma pälströjan av fårskinn med pälsen inåt. »Stoppkjolen var stoppad på samma vis som ett täcke med blår och något bomull till stopp. Den var förskräckligt tung att ha hängande på höfterna, men den var ju varm, och så blev man litet vid nedomkring, och det ville man på den tiden vara» — det var ju krinolinens tid. Det ser för övrigt ut, som om krinolinen varit med om att göra slut på stoppkjolen. Man vet att berätta om den förra, både huru den slog an på det kvinnliga skönhetssinnet även bland allmogen, huru besvärlig den än var, där den var i bruk även i vardagslag, och hur kallt det var om benen att bära den vintertid — byxor brukades nämligen icke av allmogekvinnorna. På benen och fötterna buros tjocka ullstrumpor och becksömsskor. På söndagen blev väl pälströjan avlagd någon stund och utbytt mot en hemvävd ullklänning, sydd på enklaste sätt, eller mot den så kallade »hjärtvärmern», ett såsom särdeles varmt och präktigt omtalat söndagsplagg, virkat av tjockt ylle och bestående av ett i en snibb slutande brett ryggstycke med två breda utlöpare, som gingo fram över axlarna och voro så långa, att de sedan kunde föras tillbaka under armarna och läggas i kors på ryggen för att slutligen knytas samman framtill. Hemvävda ylleschalar och yllehuvuddukar voro också särdeles vanliga. Hatt förekom icke — »då var hon en mansell». Den vanligaste huvudbonaden var en enkel bomullsduk, på söndagen understundom ersatt med ett rosigt »västgötkläde» eller vid kyrkfärd med en »bahytt», tillverkad av något gammalt silkeskläde och knutet med band under hakan, eller med ett vanligt enkelt silkeskläde och en schal vriden om huvudet utanpå klädet. Tidigare utgjorde »mössa och stöcke», en liten kupa av sidenklädd papp, som täckte bakhuvudet, med en liten spets runt om framtill och en över nacken nedhängande spets baktill, en vacker huvudbonad. Vid kyrkbesök använde kvinnorna också, ofta utanpå pälströjan, den kring midjan tätt åtslutande »kolten» av tjockt tyg, t. ex. doffel. Om sommaren voro blaggarnskjolar mycket i bruk, och huvudduken utbyttes ofta mot »slurkan». Den var tillverkad av »sess», blommigt bomullstyg, var rynkad i nacken, gick längre fram i pannan än