DEN VÄRMLÄNDSKa ALLMOGENS Lliv UNDER GÅNGNA TiDER 165 Innan vi gå att skildra högtidernas och vardagslivets särskilda sorge- och glädjeämnen i bondehemmet, skola vi i stora drag teckna ett arbetsår utom- och inomhus. Början göres då lämpligen med vårarbetet. Med fårens och de andra kreaturens släppande i vall tog detta egentligen sin början. Denna händelse föregicks av en massa vidskepliga förberedelser, vilka gingo ut på att fördriva det onda, som runt omkring lurade på den dyrbara boskapen icke mindre än på människorna själva. »Varme och stål» spelade därvid en stor roll såsom utmärkta medel att hålla det onda på avstånd. Vid ladugårdströskeln placerades sålunda gärna något eggjärn, över vilket kreaturen fingo gå, och antändes en trasa med svavel i. »På valborgsmässodagen om våren, innan kreatur och får släpptes ut, skulle alla mangrant ut över berg och skogar för att fördriva det onda av både troll och vargar. En del hade lock att slå samman, en del vallhorn att blåsa i, och de, som ej hade något, fick skrika och säga så här: ’Rebecka och Peregrinus i dag, för dina hundar åt nolländerna’»- Fruktan hade sålunda också ett reellt underlag i de »vilda djuren», vargarna, som visserligen knappast sedan 50:talet varit synliga i södra Värmland men givetvis långt senare höllo rädslan vid makt. Dock räknade man på fullaste allvar även med de onda makterna, som »bergtogo» djuren. Hände det därför, såsom icke lär ha varit ovanligt, att ett får blev förvildat, gällde det att försöka komma det så nära, att man kunde kasta stål övet det för att så befria det från det ondas våld. »Men fast de försökte fördriva det, tycktes det dock finnas kvar något i skogen av det förmodade onda, ty det hände många gånger, att de, som om kvällen skulle hämta hem fåren — ty det skulle man göra varje kväll — ej fick dem med hem, utan att djuren, så snart de kommo mot hemmet, vände tillbaka i vildaste fart, och de, som voro att hämta dem, hörde ett sus genom skogen.» För att vakta boskapen måste ett av barnen dagligen medfölja till skogen. Medan man gick vall, fick man emellertid icke vara overksam. Man hade då att förfärdiga med enrisrötter sammanbundna gran- och blåbärsristvagor att skura och diska med under kommande vinter.