168 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON (korn), ett fjärde blandsäd och så havre i ett par, tre år. På somliga trakter odlade man icke alls råg, »emedan de påstå, att rågen ej trives och växer», utan endast »bygg» i ett år och så havre ända till fem på varandra följande år. Hö av vall synes på 1700-talet ej ha förekommit annat än vid »ståndspersoners» jordbruk. Bönderna menade, att de icke hade råd att låta någon större del av åkern ligga i träda, men jorden blev därför utsugen, då gödseln knappast räckte till mer än rågfältet.’ Därtill kom, att dikningen var dålig eller »en obrukelig sak»; i hushållningssällskapets betänkande från en något senare tid eller 1807 heter det, att bönderna ansågo diken besvärliga och kostsamma och i stället delade åkern i smala tegar om två alnars bredd. Det gamla tegskiftet och stark hemmansklyvning bidrogo också till den ringa avkastningen, som 1807 beräknades till 6—8:e kornet för råg men endast 2—4:e för huvudsädet havre. Nyodlingen blev sålunda för bonden en livssak. »Under de senaste 40 åren», heter det i nyssnämnda betänkande, »ha skett stora odlingar, mest på ängens och höväxtens bekostnad, medan den gamla åkerns gödning och hävdande försummas, och denna tillika med de nya odlingarna genom ett idkeligt besående med havra år efter år blivit så utsugen, att den ej giver någon lönande äring, utan bonden nödsakas göra nya odlingar för att av dem hämta den egentliga avkastningen i spannmål.» I södra delen av landskapet skedde denna nyodling i allmänhet på bekostnad av den naturliga ängen, som därför för 100 år sedan sades vara inskränkt till »stenkullar, åkerrenar och vändvallar». Även förut voro ängarna illa skötta och övervuxna med tuvor och mossa samt betades icke blott på hösten utan stundom även på våren. Höskörden blev därför obetydlig, och den användes under den tid, som ovan närmast skildrats, företrädesvis till hästarna, som tyckas ha varit av gott slag. Nötkreaturen fingo nöja sig med havrehalm till vinterfoder, svältföddes alltså och blevo småväxta; även fåraveln 1 En primitiv form av gödning, som förr torde varit rätt vanlig och i mannaminne på sina ställen förekommit åtminstone i sätrarna, var »kvidjandet». Kreaturen inföstes under natten i en inhägnad, »kvidjan» (älvdalsdial. kvea), och denna flyttades undan för undan, varigenom gödseln tillvaratogs och fördelades.