DEN VäÄrmLÄnDdSKa alLLMOGENS LiV UNDER GÅNGNa TIiDER 169 skall ha varit dålig trots den roll, den måste ha spelat i bondens ekonomi. I norra Värmland voro förhållandena något avvikande. Där hade man goda skogsbeten för kreaturen och tillfälle till svedjor, där man kunde få ända till 20:e kornet av råg. Svedjandet, som ivrigt befordrades av Karl IX, var ännu på 1600-talet ganska allmänt över nästan hela provinsen, begränsades sedan så småningom men spelade en roll i övre Värmland ännu långt efter det sist gångna seklets mitt. Vid midsommartiden drogo karlarna ut till skogen och höggo ett »fall» eller ett »hockster». Man utvalde torr mark, där det växte gran, björk och al. Alla träd, både stora och små, höggos ned, så att de lågo jämnt, och så kvistades de. Sedan fick fallet ligga till nästa sommar, då det brändes. De stora stockarna, som elden icke rådde på, kördes hem till ved. När fallet brändes, fick man vara försiktig, så att icke »skogvarmen» kom lös. Icke utan skäl heter det i Älvdalen: »ränn’ som en fallbränner». Sedan hockstret var »sotbränt», sådde man »fallrågen» i askan och gärdade kring fallet. Samtidigt trampade man ned rågen. »Nu trår vi ner rågen, mens vi jaler, så gror han», sade man. Fallrågen var »småare», spädare, än den vanliga åkerrågen, »men han ä stark te bole säj,* å om dä ä så fullt mä sten, så en inte kan få foten i backen, så kan dä bli fullt mä råg ändå». Sedan rågen blivit skuren, kallades fallet en bråte. — Så gav även den ogästvänliga moränmarken rika skördar, om ock för kort tid. Med 1800-talet började så småningom även bonden övergiva den extensiva odlingen av sin jord. Frösådd och vallar blevo vanliga redan under de första årtiondena även på bondgårdarna, potatisodlingen, som börjat vinna insteg i slutet av 1700-talet, blev allmännare, de nya skiftena gjorde sitt till 0. s. v., men ännu långt fram i tiden låg en god del av bondens jord i »svältåker», d. v. s. utan gödning. Fiske och jakt spelade förr en viktigare roll i allmogens ekonomi än i senare tid, ehuru knappast så betydande, som man 1 Ha många strån från samma rot. I södra Värmland säges skämtsamt, att »rågen lejer dränger (får flera strån) te Pärmäss».