170 ARVID RUNESTAam OCH SIXTEN SAamMUELSSON i allmänhet föreställer sig. Om det förra torde vara tillräckligt att citera hushållningssällskapets betänkande från 1807: »Sjöarne, isynnerhet Wenern, äro tämligen fiskrika, dock ej i den grad, att fiskerier utgöra någon egentlig näringsgren, blott en fördel, hvaraf de sig begagna, som bo närmast vattendragen.» Jakten, vars betydelse växlade i olika trakter allt efter skogarnas utbredning, bedrevs knappast allmänt utan närmast av vissa intresserade personer, som ofta antogos besitta övernaturlig förmåga. Skogsfågel fångades i stor utsträckning, och ett eftertraktat byte var, sedan han börjat allmänt återuppträda i landskapet, den ståtliga älgen, som på sina ställen ofta var föremål för tjuvskytte. Sägnen förtäljer om många allmogestorjägare. En finne vid namn Gymmenen var en sådan, och han hade fällt mycket storvilt. När han läg på sitt yttersta, kom en älg och tittade in genom gluggen i rökstugan. Den gamle finnen ville upp efter bössan. »Ligg stillh, sade gumman, »dä ä’ ingen vanli älg». Jakten var också försvar mot de fruktade djuren varg och björn. Vargarna strövade i mannaminne ända ned på Näset och uppträdde i Karlstadstrakten ännu på 1850-talet. De gamle minnas, huru de som barn mellan jul och kyndelsmässan, då vargarna ansågos särskilt glupska eller »löpte fult», som det hette på folkspråket, knappt vågade sig ut, sedan det började skymma. Allmänt berättas, huru man vidtog skyddsåtgärder för att hindra »ulvarna» att bryta sig in i svinhusen. Sommartid voro de farliga för fåren, och även nötkreaturen blevo någon gång angripna. Man bekämpade vilddjuren med fångstsätt av olika slag.’ Än i dag kan man, även i södra Värmland, se spår av gamla varggropar. Den tyske professorn Schubert har beskrivit en varggård,? som han observerade på sin resa genom Värmland 1817 mellan Brattfors och Molkom, och där ludret utgjordes av döda hästar, och Linné har i sin Västgötaresa avtecknat en enkel men praktisk rävfälla,? där djuret fångades levande. Det är dock icke jakten, som fördrivit vargarna från Värmland. Det är en allmän 1 Se Keyland, Om den svenska allmogens jakt. Fataburen 1906. 2 Del III, s. 94—95. 3 Origin.-uppl., s. 241.