Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 ARVID RUNESTAam OCH SIXTEN SAamMUELSSON
i allmänhet föreställer sig. Om det förra torde vara tillräckligt
att citera hushållningssällskapets betänkande från 1807: »Sjöarne,
isynnerhet Wenern, äro tämligen fiskrika, dock ej i den grad,
att fiskerier utgöra någon egentlig näringsgren, blott en fördel,
hvaraf de sig begagna, som bo närmast vattendragen.»
Jakten, vars betydelse växlade i olika trakter allt efter
skogarnas utbredning, bedrevs knappast allmänt utan närmast av vissa
intresserade personer, som ofta antogos besitta övernaturlig
förmåga. Skogsfågel fångades i stor utsträckning, och ett eftertraktat
byte var, sedan han börjat allmänt återuppträda i landskapet, den
ståtliga älgen, som på sina ställen ofta var föremål för tjuvskytte.
Sägnen förtäljer om många allmogestorjägare. En finne vid namn
Gymmenen var en sådan, och han hade fällt mycket storvilt. När
han läg på sitt yttersta, kom en älg och tittade in genom
gluggen i rökstugan. Den gamle finnen ville upp efter bössan. »Ligg
stillh, sade gumman, »dä ä’ ingen vanli älg». Jakten var också
försvar mot de fruktade djuren varg och björn. Vargarna
strövade i mannaminne ända ned på Näset och uppträdde i
Karlstadstrakten ännu på 1850-talet. De gamle minnas, huru de som barn
mellan jul och kyndelsmässan, då vargarna ansågos särskilt glupska
eller »löpte fult», som det hette på folkspråket, knappt vågade
sig ut, sedan det började skymma. Allmänt berättas, huru man
vidtog skyddsåtgärder för att hindra »ulvarna» att bryta sig in i
svinhusen. Sommartid voro de farliga för fåren, och även
nötkreaturen blevo någon gång angripna.
Man bekämpade vilddjuren med fångstsätt av olika slag.’ Än
i dag kan man, även i södra Värmland, se spår av gamla
varggropar. Den tyske professorn Schubert har beskrivit en
varggård,? som han observerade på sin resa genom Värmland 1817
mellan Brattfors och Molkom, och där ludret utgjordes av döda
hästar, och Linné har i sin Västgötaresa avtecknat en enkel men
praktisk rävfälla,? där djuret fångades levande. Det är dock icke
jakten, som fördrivit vargarna från Värmland. Det är en allmän
1 Se Keyland, Om den svenska allmogens jakt. Fataburen 1906.
2 Del III, s. 94—95.
3 Origin.-uppl., s. 241.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0176.html