DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNa TIiDER 171 observation, att de ha försvunnit plötsligt, nästan som genom ett trollslag. Orsaken är okänd; en iakttagare från Älvdalen har satt det i samband med stora skogseldar. Däremot torde väl björnens utrotande åtminstone delvis vara ett verk av storjägarna. Falk, Lloyd och Jan Finne skola hava fällt omkring 250 björnar; en stor björndödare var också Lars Larsson i Långflon, Norra Finnskoga, mer än 40 nallars baneman. En icke ringa vinst var segern över »skogskonungen», och i våra dagar kan man knappast föreställa sig, huru fruktad denne »kreatursdödare» varit. I södra Värmland har han icke förekommit i mannaminne, men i skogsbygderna fanns det gott om björn för 75 år sedan. År 1876 skrev W. Edgren: »Björn synes fortfarande på denna ort (övre Älvdalen), förr ansedd för ’björnarnas land’, vara i aftagande.» Påföljande år i april och maj skötos dock i Dalby skogar inom loppet av 14 dagar 3 björnhonor, 2 årsgamla ungar och 3 mindre ungar. I början på 1880-talet slog en björn kor i samma socken, och den sista björn, som skjutits i landskapet, fälldes i Dalby 1898.1 Efter denna utvikning återgå vi till det dagliga arbetet. En särdeles viktig del av skörden var, som redan nämnts, linet. Det hörde till kvinnans arbete att rycka upp det, fästa det på »snes», frakta in det, när det blev torrt, repa av »hamra» och sedan breda ut det på »förstårsvallen» för att få det »rötat». Man var då inne i september månad, och tiden nalkades, då potatisen måste upp ur jorden, varefter det blev en stor brådska i alla hem att få den stora potatisen riven till mjöl. Till detta arbete togos också grannarna och natten i anspråk, och arbetet var på samma gång ett nöje för ungdomen. Rivningen verkställdes på rivjärn; potatiskvarn fanns ännu ej, åtminstone ej hos bönderna. Till bondens många arbeten hörde också lövtagning och mosshämtning, vilka vi av utrymmesskäl här ej kunna behandla. Under det potatisupptagningen pågick, hade kvinnfolken ett fasligt bestyr med alla ystöl. »Gubbarna trätte, ungarna skrek, om de ej fick följa med, men man måste riva sig ifrån allt ihop; eljes fick man heta snål och girig. VYstölen kallades för första Jämför Del I, s. 48.