172 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SamMUELSSON hösttinget, och de bar med rätta sitt namn, ty där blev många saker avgjorda.» I regel var det folk, som icke hade så många kor eller inga alls, som anordnade dessa kalas för att därigenom förskaffa sig själva föda för vintern. Men även i det egentliga bondhemmet måste en mängd ostar tillverkas, ända till 15 à 20 stycken, särskilt med hänsyn till de hantverkare av alla slag, som varje höst efterträdde varandra i bondhemmen och delade det egna husfolkets kost. Under tiden hade linet blivit färdigt till rengörning, och en tio eller tolv bondgummor kommo tillsammans i »brötskjule» utanför »basta». Det var »andra hösttinget» — prat och skvaller utan ända men också ett styvt arbete. Även karlarna fingo ofta deltaga däri. Man kappades om vem som skulle göra de flesta »brugderna» färdiga. Särskilt maktpåliggande var arbetet för den, som förestod torkningen av linet. Av denne delades det, sedan det torkats på »jäll» i bastun, ut i »brugder» — så mycket lin, som man lämpligen kunde fatta om med handen — åt var och en för att »brötes», det vill säga knäckas eller brytas sönder och uppmjukas på en »käfta», varefter det återlämnades till ny torkning i bastun. Sedan skulle det »käftas» med samma verktyg, varvid man lade två brugder tillsamman. Det var framför allt vid denna procedur, som »skävera geck ur». Efter käftningen skulle linet, nu sammanfört till »e toste», bestående av fyra brugder, som ju under beredningen alltmer krympte samman, »skäktas» på en skäktstol med en slätsnidad skäktkniv av trä. Så var linet färdigt. Ännu återstod dock mycket arbete, innan det var förvandlat i blaggarn. På kvällen samlades man med sina toster i stugan, uppdelade var och en av dessa åter i fyra brugder, vilka sedan omvredos, viktes på mitten och lades fem och fem i fyra varv tillsammans i en »totte», som alltså bestod av tjugo brugder och ombands med den tjugoförsta. Detta arbete borde vara överstökat före tjänstefolkets flyttningsdag, den 24 oktober. Därefter vidtog häcklingen, som emellertid kunde utföras när som helst under vintern och ofta bortlejdes till någon i konsten välförfaren gumma. Häcklan bestod av en brädlapp med ett tjogtal järntaggar i, mot vilken linet slogs. Först topphäcklade man ur »blaggersblåra»,