174 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SÁMUELSSON två gånger om året, vår och höst, ifall man icke avsåg att av - fårets skinn göra pälsar och »fullullefällar», de senare av får, som icke klippts på hela året. På våren tog man således »vafferlö», på hösten »langulla», däremellan ibland »mesommerlö». Sist klippte man en »ulldott» i skallen på sön, som skulle få leva till nästa år, lät honom lukta på den och sade: »Kom igen till året med son och dotter vid låret.» Var man riktigt mån om ullen, vrängde man skinnet av ett nyslaktat, förut klippt får en natt över en ko och plockade sedan med lätthet av den återstående ullen — en procedur, som var allt annat än behaglig för kon. All bearbetning av ullen sparades emellertid i allmänhet till hösten. Då fick det lov att bli fart i skrubbor och kardor, spinnrock och vävstol. Sedan gällde det att fortast möjligt skicka in tyget till stampning och pressning, för att de nya kläderna skulle bli färdiga till jul. Men hösten var upptagen även av mycket annat arbete. Då måste det årliga behovet av malt till drickan, som utgjorde ett så viktigt inslag i allmogekosten, beredas. Man gjorde alltså en »mälta»: korn eller korn och havre »sattes i stöp» i ett kar, tills den svällt något. Sedan hälldes vattnet av, och säden packades ihop i en hög på bastulagen. Så eldades i muren, säden »tog hete» och grodde, och när groddorna växt ut ett par tum, var den färdig till torkning i kölnan, som var försedd med en låg mur i mitten till eldstad och mellantak. Säden lades där på en »jäll» upp under taket. Jällen var gjord av fina störar, som lågo så tätt intill varandra, att kornet icke kunde tränga sig emellan, förrän korn och groddor genom elden och röken från muren torkat, då man flyttade på störarna eller »sua» och lät säden, nu förvandlad i malt, falla ned på mellangolvet. Av maltet bereddes sedan drickan på förut beskrivet sätt. Till höstarbetet hörde också den stora slakten, som skulle säkerställa den nödiga tillgången på sovel för hela året. Och den hade dessutom att skaffa material för tillverkningen av ljus. Därtill måste nämligen varenda talgsmula användas. Och därmed äro vi inne på ett särdeles viktigt kapitel i allmogelivets historia.