DEN VÄrRmLÄnDSKaå ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNa TIiDER 175 Knappast i något avseende gör »den nya tiden» i sådan utsträckning skäl för sitt namn som i fråga om belysningen. I våra dagar, då den elektriska lampan bokstavligen håller på att erövra Värmland, låter det nästan som en saga, att den nu vuxna generationens föräldrar växt upp i en tid, som man vore frestad att kalla »torrvedstickans». Den korta vinterdagens sol gav icke mycket ljus. Innanfönster förekommo aldrig, och därför blevo fönstren frostlupna, »så att man icke såg dagen på hela vintern, om man inte andades på rutan och så fick ett litet glutthål». Värre var det emellertid de långa, mörka vinterkvällarna. Det bästa ljuset gav väl då brasan i den öppna spisen, där man eldade med grova törestubbar, insamlade under odlingsarbetet. För gumman vid spinnrocken och männen vid deras sysslor var i varje fall denna belysning till fyllest. Däremot var den för svag för hantverkarna framme vid bordet eller för hustrun i vävstolen. Och här måste man taga torrvedstickan, stickblosset (flera stickor sammanbundna till ett bloss), töreblosset eller talgljuset till hjälp. Ifall man icke, såsom mycket vanligt var, vid något stök i bortre delen av stugan, helt enkelt tog stickan i munnen, fingo ofta barnen tjänstgöra som »hållare», ty även om särskilda sådana (»lyskärringar») funnos, måste man ändå passa, vända och »sköra» stickan eller blosset. »Det osade och rök i stugorna, så att det sved i ögonen», och takets och dörrarnas brunglänsande färg förstår man lätt. Den falnade delen af skören kallades »falken», och därav kommer uttrycket i folkspråket »se ut som en falke» om en blek och sjuklig person. Även utomhus användes blossen. När man var ute på logen för att »tröske otte», kunde man möjligen reda sig med en talgdank, fastsatt i en gaffel, men vanligen fick man belysning från en törestubbe, vilken brann på en järn- eller stenhäll, som vilade i en ställning i ett hörn av logen, varvid väggen skyddades av »uppståndare» av samma material. Man vore frestad tro, att eldsvådor varit vanliga, men det tycks icke ha varit fallet, och man hör allmänt de gamla uttala sin förvåning över att inte »varmen kom lös». De äldsta bland de nu levande erinra sig också, när man