Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAaMUELSSON
använde flinta och fnöske för att få eld, och »elltypongen» torde
väl ännu finnas i något gammalt hem.
Även om talgljusen icke haft så stor praktisk betydelse som
stickblossen, voro de dock av gammalt alldeles oumbärliga.
Särskilt vissa hantverk krävde bättre och stadigare belysning, än den
fladdrande, ojämna och rykande lågan från blossen kunde skänka.
För hantverkarna voro därför egentligen också »tjockljusen»
avsedda. Var det riktigt noga, måste rent av två sådana ljus lysa
dem vid arbetet. Smalare än tjockljusen voro halvljusen och ännu
smalare, ofta så att hela veken lyste igenom, de egentliga
»dankarna», som gjordes sist, sedan den mesta och bästa talgen var
slut. På samma gång som tjockljusen stöptes tregrensljuset, ett
förebud till julen, för vilken det särskilt var avsett. Mera till
prydnadsljusen hörde väl också »lönta», som stöptes till en
tjocklek av en makaron av talg och bivax, som för hand smetades
fast på en ljusgarnsveke och virades i en rulle, vilken sedan
vecklades upp, allt eftersom den brann.
Stöpningen tillgick sålunda: På tillräckligt antal
iordninglagade pinnar upphängdes ljusvekar, dubbelt så långa som ljusets
längd, tre, fyra à fem vekar i rad på varje pinne, och de båda
nedhängande -halvorna av varje veke hoptvinnades. Pinnarna
fingo vila på två mellan tvenne stolar lagda störar, en spann
eller en så fylldes med kokande vatten, däri sattes
smörkärnan, likaledes med kokande vatten uti och kokande ljustalg
ovanpå ända till brädden, säå att talgen i kärlet fick en höjd av
de tillredda vekarnas längd. Så började neddoppningen av
vekarna i den flytande talgen, en pinne i sänder. De tre à fem
vekarna på den sänktes hastigt ned och lyftes lika hastigt upp,
pinnen lades med sina talgiga vekar åter på störarna, och
proceduren upprepades med nästa pinne, tills man genomgått dem alla.
Så började man med den första igen, på vars vekar talgen då
redan stagnat, och upprepade så neddoppningen, ända tills ljusen
fått den avsedda tjockleken. Men fort måste neddoppningen ske,
ty eljest smälte ljusen och blevo smalare i stället för att tilltaga
i tjocklek. Efter stöpningen upphängdes de i taket att torka,
innan de nedlades i sitt förvaringsrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0182.html