DEN VÄRrRMLÄändDSKaå ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 183 glad och nöjd med julen ändå. På julkvällen fick ingenting flyttas av bordet, varken mat eller kärl, för det troddes, att änglar eller de döda skulle komma och ha med av julkosten. Julmorgonen måste man vara på benen i tid, ty till kyrkan skulle de, små och stora, så sant de kunde stå på benen. Och så härligt i julmorgonen komma ut, då alla hem voro upplysta och vittnade om julens glädje. Hela vägen till kyrkorna var kantad av gående människor med törbloss i händerna för att ej bli överkörda och så för att se och ta sig fram. Från kyrkan var en faslig brådska. Den som kom först hem till sin gård och tog middagssupen, fick ploganden först gjord om våren. Sen var ett stilla liv under juldagen. Ingen fick gå någonstans, och ingen främmande kom, ty det ansågs, att man därmed ohelgade julhögtiden. Annandag fick man vara på benen i rätt tid för att göra lagård och stall rena för gödsel, för det gick ej an att på juldagen städa på de ställena. Men då kunde hända, att någon redan varit där och gjort rent och risat lagård och stall och gett kräken mat också. De brukade smyga sig in hos varandra och göra så. Och så gick julen under trevnad och förnöjsamhet med små julkalas i all enkelhet. Det var varken tårtor eller fina stekar eller konserver, utan vad de i sin enkla kunskap kunde göra i ordning fick duga. Men roligt var det. Och nästan var och en gjorde sitt kalas.» Julgran och julklappar voro okända i allmogehemmen. Däremot förekommo andra seder och bruk, som successivt försvunnit, om man undantager julkärven åt småfåglarna, ett vackert bruk, som torde vara av gammalt datum och väckt främlingars uppmärksamhet. »Som skäl för denna sed uppgav man, att allt levande skulle fröjda sig på årsdagen av Frälsarens födelse», berättar Lloyd. Till de många bruken vid denna stora högtid hörde julhalmen på golvet i stugan, den stora »uppdukningen» av mat, som stod inne på bordet hela julen, och vari på sina ställen ingick en grismage, fylld meå havregryn och kokad, som inte fick röras förrän i »dimmeln», julosten, som stundom varit placerad i understa »floa» i sädesladan, »för det gick liksom lättare att få avtröskat då», vidare julbocken, som i sin förklädnad och sina