Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 185
Som högtid närmast julen i betydelse kom midsommar. Den
föregicks också liksom julen av en grundlig städning inne och
ute. Gårdsplanen måste hyfsas, husets ingång kransas med
björklöv och skorstenen vitstrykas, så att den stack bjärt av mot det
gröna torvtaket. Inne i stugan, där med sommarens inträde
eldningen för värmens skull flyttats till köket, i den mån kåven
övergått till sådant, kritmålades spis och väggar, ströddes löv på
golvet och placerades en stor lövruska i spisen. På enskilda
ställen förekom väl också en majstång, och ungdomen samlades
midsommaraftonen till ringlekar och dans, men endast byns egen
ungdom.
En mycket populär högtid var också »Lussotta» (d. 13 dec.).
Den firades även av de fattigaste. »Då förtäras nästan alla rev-
bensspjäll i Värmland», säger landshövding af Wingård (1822). Man
steg upp i verklig otta, åt och drack och gick sedan gärna till
sängs igen. »Luciabrud» tycks allmogen föga ha känt.
Som tillfälliga avbrott i vardagslivet kunna nämnas, huru man
efter slutad skörd bjöd på »skårgröt» eller »löktgröt», och huru
grannkvinnorna sällan försummade att uppvakta med
»barnsängsgröt». Från Dalby uppgives, att Tomedag (21 dec.) var en
bemärkelsedag, ty då slog man tappen ur brännvinstunnan, och tiden
mellan Tomedag och jul kallades »lellgovala», vilket sedan fått
betyda en tid, då man hade det bra.
Så ha vi de särskilda fästerna dopöl, gravöl och bröllop eller
jässbö (gästabud). Dopet tog man på den tiden oändligt mycket
allvarligare än nu. Söndagen efter födelsen skulle barnet till
kyrkan att döpas, om det också var kallaste vintern. Modern
kunde icke följa med, utan man vidtalade »pigfaddrar» och
»drängfaddrar», och deras uppgift »vid föräldrarnas frånfälle» tycks icke
ha ansetts som blott en formsak. När man kom hem från
»döpinga», skulle det vara »lite fägnan», och de inbjudna gåvo då i
»dopskålen».
Vid begravning förekommo icke kransar eller blommor. När
liktåget kom, mötte präst och klockare vid kyrkporten, och så
gick man till graven. När liket sänkts ned i den, brukade de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0191.html