190 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SaMUELSSON Hej, så danse vi nu lusti korum mä näversäckar å bockehorn. Ett annat nöje för ungdomen var »firning». Gossar och flickor samlades för att uppvakta födelse- och namnsdagsbarn och bjuda av medförd kaffebricka; en av flickorna var klädd mead krona och ljus. Ett originellt slags upptåg var den form av »kvinnorov», som förekommit i Dalby. »För 20 år sedan (nedskrivet omkring 1880), förut oftare, brukade även Dalby ynglingar att om vintern, helst under julhelgen efter mörkningen, med häst och släde infinna sig, der någon hans käresta bodde eller tjenade, för att passa på, då hon gick åt ladugården eller hade något annat ärende utom hus;, och ett ögonblicks verk var det att fånga henne med en omfamning, bära henne till slädan samt i hast afresa till något anordnadt dansnöje eller annat nöje. Denna om riddartidens galanteri påminnande överrumpling hade således någon likhet med en enlevering. Dagen därpå återkom den bortförda, förlägen, men road och smickrad av äventyret.»» Ännu så sent som 1874 inträffade under julhelgen, att »en yngling, älskare av äventyr, enleverat en tjensteflicka från en boning, der en kolportör för tillfället händelsevis hade herberge». Händelsen relaterades i ortspressen och hittade därifrån till Stockholmstidningarna. — Axelsson berättar åtskilliga drastiska exempel på sådana »kvinnorov». Måhända hade denna underliga sed urgamla anor. I sin här återgivna form var den ett slag av »friing», vilket icke betyder frieri i riksspråkets mening, utan var och är en den manliga ungdomens uppvaktning hos kvinnliga bekanta. Dessa »kvällsuppvaktningar» gingo ganska ogenerat men tillika i allmänhet harmlöst till och betraktades som en naturlig och oskyldig sak. Lördagskvällen var särskilt »friingens» stund, och säterjäntorna fingo då gärna påhälsning, om de icke bodde alltför långt borta från bygderna. Skogstrakternas säterliv är dock nu i utdöende, och de gamla bruken, som till detta voro knutna, t. ex. att binda »letåger» (lieband) av fina björkrötter med tofsar av rött och vitt 1 W. Edgren, Ditt och datt, s. 70—71, 1881.