DEN VÄRMLÄNDSKAa ALLMOGENS LlV UNDER GÅNGNA TIDER 191 garn åt kärestan, att fira »säterkullsöndann» o. s. v., äro alldeles bortlagda. Till de förändringar, som en ny tid medfört, höra också, att åtskilliga skuggsidor i allmogens liv försvunno eller mildrades. Till dessa skuggsidor hörde osunda hygieniska förhållanden, som stodo i samband med trångboddheten och befordrade sjukdomars spridning, brist på renlighet, varav t. ex. skabb blev en vanlig följdåkomma, och överflöd på ohyra. Om hårdår och nödår är förut talat. De fattigas behandling lämnade också mycket övrigt att önska. Rotehjonsystemet förtjänar dock icke enbart klander. Rotehjonen, som för resten icke alltid voro så lätta att tagas med, delade allmogens levnadsförhållanden och behandlades ofta som husets folk. En meddelare från Näset erinrar sig, huru rotehjonen i hans hem för honom voro som medlemmar av familjen, och när två gamla dogo, följdes de till graven av hela byn. Vida mera brutalt står för vårt minne »utackorderingssystemet», vid vilket förvärvsbegäret spelade in, och särskilt när barn skulle »utackorderas på sockna», utspelades ibland upprörande scener, då syskon skildes åt eller små till följd av underbud måste skiljas från hem, där de behandlats väl. Icke heller de äldsta fattigstugorna och fattiggårdarna voro några fridens hem för de utslitna gamla. Ömsesidig oförmåga att »draga jämnt» med grannarna gav upphov till ständiga trätor och ovilja, som ytterligare gjorde förlusten av friheten smärtsam. Det lär icke heller kunna bestridas, att brännvinskonsumtionen var betydlig. Lloyd, som prisar värmlänningen för ärlighet, gästfrihet och andra goda egenskaper och hos honom konstaterat ett relativt välstånd, yttrar också: »Jag önskade att icke behöva anföra ett annat drag, som mindre hedrar bönderna, men sanningen är, att under de dagar, själva högtiden (julen) räckte, anlitades brännvinet så flitigt, att de voro i ett tillstånd av ständigt rus.1» "”"" Schuder, som också berömmer värmlandsfolket för de förträffligaste egenskaper, har även observerat brännvinsvanan. Vid ett husförhör i Jösse såg han, att man lät småbarnen, till och med fyraåriga flickor, smaka brännvin. »Schon im ersten Lebensjahre giebt man wohl den Kindern ein wenig Branntwein und meint sie dadurch stärken; ein Umstand, der mich zu ein Paar warnenden Worten veranlasste.» Del III, s. 131.