192 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON »Det brändes i nästan var stuga», är en ofta återkommande uppgift. Även hos de fattigaste bestod man sig nog ett »bränn» till julen i lånad panna. I närheten av en av södra Värmlands kyrkor låg en krog, och en ännu levande åttiofemåring har berättat, hur han ofta på söndagarna, både för- och eftermiddag, sprang dit och köpte brännvin åt kyrkfolket, som höll till i faderns stuga. Att märka är dock, att gräl och slagsmål icke tyckas ha hört ihop med tidens dryckeslag och pokulerande. De gamle framhålla, att det var en fridsam och trygg tid, som de växte upp i, utan hårda ord och slag, och samma intryck får man från ännu äldre tider av de domböcker från 1600- och 1700-talen, som tiden medgivit ett genomseende utav. Deras kriminalfall utgöras till god del av strängt beivrade förseelser mot sjätte budet, någon gång tidelag, som av Gyllenius uppgives ha straffats med bålet. En och annan gång skymtar också som ett spöke trolldomen. Särskilt bekant är trolldomsprocessen från Ny socken på Näset, vid vilken även tortyr förekom. Den fortlever ännu i folktraditionen, som berättar, att »trollkonorna» blivit brända. Denna uppgift, som är oriktig, tycks ha påverkat även den tryckta litteraturen.? Även vidskepelse i annan form återkommer i domböckerna. En gammal vantro tycks ha varit, att nöddop kunde förlossa från svår barnsnöd. Ett sådant fall avdömdes med 40 d. smt. och offentlig kyrkoplikt vid Gillbergs häradsrätt, men domen lindrades av hovrätten. Däremot äro stöld, dråp och mord mera sällsynta, och ofta äro gärningsmännen soldater eller löst folk, som stundom med framgång begagnade sig av böndernas vidskepelse.2 1 Jämför Hammarin, del II, s. 259. Det riktiga förhållandet påpekas av Linderholm, Hist. Tidskr. 1913, s. 210. Processen började 1720 inför Näs häradsrätt och fortsattes sedan inför en av regeringen särskilt tillsatt kommission, vars utslag sedermera mildrades av Kungl. Maj:t (d. v. s. rådet som högsta domstol). De hårdaste straffen voro spöslitning och landsförvisning. De intressanta handlingarna i målet, som delvis finnas i Uppsala landsarkiv, Örebro landskanslis handlingar, måste här förbigås. 3 Är 1652 rannsakades vid Ölme häradsrätt en förrymd soldat, tillika stor- och kyrktjuv, som också »något huar standz öffwat signeri». Bland annat hade han varit på Hammarön och bundit »en Snodh om örat på en kalff, theraf han lopp ikring och bölade, ;gått sedan in till bondhehustrun och sagdt, att hennes kalffvar hade fått en underligh siuka, then han kunde bota, om hon elliest wille giffua honom något therföre. Bondhustrun gaff honom straxt maat, therföre han tog fatt kalfven, ställte sig grensle öffver