DEN VÄRMLÄndSka AalLMOGENS LIV UNDER GÅNGNAa TIDER 193 . Samma uppfattning om hembränningens tider, som här återgivits, finner man hos Keyland. »De gamle berätta, att supseden ej av- utan tilltog i omfattning, sedan hembränningen förbjudits, men att den ändrade karaktär såtillvida, att den överflyttades på den yngre ungdomen, varigenom ’stuprusen’ och periodsuperiet blevo vanligare, för att nu ej tala om lönnkrögeriet och dess följder. En förut okänd anda, manifesterande sig i övermod, dåligt ölsinne, grälsjuka och slagsmål, fick med den nya ordningen insteg. Samkvämen i äldre tid voro i allmänhet präglade av en stilla fördragsamhet och ett skämtsamt gemyt, som sällan sveko. Undantag kunde ju inträffa, där tidigare agg förelåg, men ingen utomstående brukade i varje fall bli indragen i osämjan. Historieberättande, psalmsjungande och bibliska funderingar var det, som ruset hos dessa gamla tog sig uttryck i. Så kallad skåpsupning hörde bland dem till ovanligheterna, och någon dyrbar tid förspilldes vanligen ej i dryckjom.» »lI stort sett», tillägger författaren, »synes mig denna utsago vara sann och riktig, ehuruväl sakskäl för en mera pessimistisk uppfattning stundom kunna åberopas.» Så synes t. ex. bruket av starka drycker ha spelat en väsentlig roll i finnbygdens brottmålskrönika. Hembränningen förekom mot lagens bud någon enstaka gång ända intill sista sekelskiftet, men uppgifterna om den »renässans», som den skulle upplevat under krisåren, torde vara ganska överdrivna. Den period, vi företrädesvis sökt skildra, innesluter den obligatoriska folkskoleundervisningens begynnelse. Det dröjde dock, innan alla kommo i åtnjutande därav. Uttrycket »brevsynt» lever kvar i språket från en tid, då skrivkunnigheten icke var stor, och ännu kan man träffa en och annan gammal, som icke »kan skrivet». Läskunnigheten var däremot rätt spridd före folkskolans honom, skar aff Snodhen och låts läsa och koxa öffwer honom.» I Hult i Ölmehärad hade han låtit giva sig vägkost till en riksdalers värde och en halv skäppa råg, för att han skulle »göra efter och igenskaffa en engelsk kiortel och twå sarcker, som wore stulne», och i Rudsberg åtog han sig likaledes att återskaffa »en Walmars- och en klädeströja för Manfolck och en Bindetröja för Qvinfolck, som woro bortstulne. Och efterkom fuller thet samma i Hult men intet i Rudsbergh.» I Hult hade han själv varit tjuven och återbar det stulna. 13 — 20102. Värmland III.