194 ARVID RUNESTAaM OCH SIXTEN SAMUELSSON . dagar. »Privatlärare» av båda könen vandrade omkring i stugorna och lärde barnen vid torrvedstickans sken läskonstens enklaste grunder. Den moderna folkskolan har jämte åtskilligt annat medverkat till att ur allmogens föreställningsvärld avlägsna något, som där spelat en betydande, rent av central roll. Den gamla folktron är nu i utdöende. Ännu för ett par årtionden sedan var den på sina ställen ganska stark, men nu är det annorlunda. De äldre generationerna ha icke alldeles kunnat sätta sig in i tanken, att deras barndoms starka övertygelse i detta fall saknade varje reell grund, men hos de yngre väcker tron på sådant knappast annat än löje. Därmed ha många ganska besvärande band lösts; måhända kan man utan överdrift säga, att ett och annat drag av romantik i allmogelivet därmed också skattat åt förgängelsen. * * Folktron ingrep på många sätt uti allmogens liv i helg och söcken, och icke minst skedde detta genom den rad av föreskrifter, som skulle iakttagas vid olika tillfällen och förhållanden; varför man skulle göra så, hade man ofta glömt. Nedan anföras till en början några exempel på dylika föreskrifter med angivande av uppteckningsorten eller källan. Först kunna lämpligen anföras några förhållningsregler, som gällde det dagliga livet inom- och utomhus. »När man flydde någon en kniv, skulle man räcka skaftet före. Man skulle inte låta bränderna bränna i båda ändarna, det var synd, inte klippa naglarna på söndag, det var synd, inte tvätta sig i huvudet och samtidigt vända sig mot norr, det var synd; det stod: ` Söndagsskurna naglar och noltvätta hår skola aldrig Guds rike se. Om man torkade ett bord eller en stol med ’e fille’ (trasa) på söndagsmorgon, skulle man kunna stämma blod med den, så stor synd var det.» Man fick aldrig vända bakändan av ett vedträ mot grytan, för det var synd. När man tände en sticka, som