DEN VÄRMLÄNDSKA ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 197 skulle kreaturen ut och första gången ha bjällra på sig, huru mycket snö det än fanns på marken. Innan de släpptes, skulle »jetarn» (vallhjonet) tidigt på dagen gå tre gånger kring fjöset (ladugården) och läsa fader vår (S. Finnskoga). Bruket att skrämma vargarna på Peregrinusdagen, 16 maj, omtalas över hela landskapet från Näset till finnbygden. Den religiösa övertygelse eller, om man så vill, vidskepelse, som väl får betraktas som rester av äldre religioner och övertro och som innerst bottnade i fruktan för dunkelt kända, farliga makter, tog sig särskilt uttryck i det skydd, som barnet krävde före och omedelbart efter födelsen. »För en kvinna i grossess var det ej roligt att vara ute och gå, ifall man kom i sällskap med någon, som riktigt trodde på gammalt skröppel. Jag minns nu ej mycket av allt, som man skulle iakttaga, men jag vet, att jag höll på att vända hem, för jag blev trött på alla faror. Inte fick jag gå över en nerfallen gärdesgård, för då fick barnet fallandesot. Inte fick jag krypa genom ett hål på gärdesgården, för då blev barnet tjuvaktigt, inte titta genom en springa, då blev det vindögt. I lindan skulle barnet ha insytt hysk och hake eller en tolvskilling. Ingen fick gå in till barnet, förrän han tagit i ett eldkol. Ljuset fick inte släckas, så länge barnet ej var döpt, för då kunde ett rå eller troll komma och byta till sig detta människobarn och lägga sitt i stället. Aldrig fick man hänga ut barnets tvättade kläder, för om det blåste på dem, fick barnet ihållande skrik. Vattnet, som barnet eller dess kläder voro tvättade i, skulle värmas, innan det hälldes ut, och fick ej hällas ut om kvällen och ej vid en vägg utan mitt på gården, för om en groda kom att dricka av vattnet, fick barnet en sjukdom, som kallas ’suget’. Ett botemedel för barn var den så kallade stöpningen. Över barnet i vaggan skulle på något sätt placeras ett stenfat med vatten i, och över det skulle hållas en kaka med hål i. Så smältes bly i en stöpslev, och när detta var kokhett, hälldes det genom hålet i kakan, så det kom i vattnet. Då bildade det sig i en klump med många taggar och strålar, och då troddes det, att det var detta, som stuckit barnet i kroppen, men sedan var det bra» (Grava).