200 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUE1LSSON målet mitt», och så blev man bra (S. Finnskoga). Om man blev ormstungen, skulle man kvicka sig att få vatten att dricka före ormen, så gjorde det ingenting (Ekshärad). Mot giktvärk tog man ben ur kyrkogården och låg på (Brunskog), och mot fallandesot kastade man den sjukes skjorta i elden (Kil). »Falihet» var värk i ett finger, ett uttryck, som ännu kvarlever i språket; det kunde bl. a. botas, om man skubbade sönder litet krut, »så pass som e nype», och lade på fläcken, där det värkte, och »så tände di en kostkvest och tände eld på krutet» (Kil). Mot storsteg (vagel) i ögat funnos många kurer, av vilka en må anföras: »Det var att tala vid någon, som hade en riktigt skarp och stadig täljkniv, och så tog han tre av de grövsta kvistarna i skaftet på en björkriskvast, gjorde dem lika långa och jämna och frågade den sjuke: ’Vad har du i ögat’. Då skulle den sjuke svara: ’Storsteg’. ’Det skall jag skära bort’, sade den andre riktigt barskt, och så skulle han med kniven skära av alla tre pinnarna alldeles jämna. Gick det icke jämnt och i ett tag, ansågs det förfelat. Detta skulle ske tre gånger med samma fråga och samma skärning» (Grava). »Knarrn» eller »gnarrn», vilket lär vara en lindrig vrickning i hand- eller fotleden, »högg man bort». Man lade armen mot ett underlag, och en »etteronge» (förstfödd) skulle hugga med en yxa. Då frågade den sjuke: »Vad hugger du efter», och så högg den andre på båda sidor om armen tre gånger under orden: »Jag hugger knarrn ur le och i ve» (Ekshärad). Enligt andra uppgifter försiggick proceduren på en dörrtröskel, och man lade tre pinnar på leden och avhögg dessa (Kil), eller på tröskeln till ett hus, som tre gånger varit flyttat, och formeln lydde då: »Ja hogger för knarr, men int’ för narr» (Fryksdalen). Mot svinklamma (halsinftammation) skulle man skubba halsen mot en svinhusvägg, en gärdesgård eller en husknut, där svinen nyss utfört samma procedur (Ekshärad). Vid gulsot tog man tre löss ur huvudet eller kroppen på någon och gav dem i en smörgås åt den sjuke att äta (Grava). Överfölls man av ett plötsligt illamående, antogs man vara »kramad». »Denna sjukdom sades man få, om man var ute och mötte någon död, som varit på vandring till någon anhörig och ej hunnit till sitt vilorum, innan solen gått