202 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON man sätta diarrhe på en ovän (Visnum-Kil), och om man ritade en bild av någon och kristnade bilden till den åsyftade personen och sedan förbannade de tre gudarnas namn, så behövde man bara fördärva bilden på något ställe, t. ex. ögat, för att skada personen på samma sätt (Ö. Fågelvik). Till denna sida av folktron hör också varjehanda trolldom, som kunde drabba både människor och djur. Ormarna voro föremål för åtskillig vidskepelse Läkhänder fick man, om »man skilde orm och groda». Om man får fatt i en ormtunga och tager den i munnen och sedan kysser en flicka, »blir man ej kvitt henne, utan hon följer en i flere dagar» (Visnum-Kil)j). Man kan också stämma möte med ormar. Om man säger till en orm: »Möt mig här i morgon, själv andre, själv tredje o. s. v.», så slår det inte fel, att de komma. En liten pojke i Norge fick se en orm och stämde möte med honom själv tolvte. Föräldrarna blevo förskräckta, när de fingo höra det, och lade på kvällen en gammal tröja, som tillhörde gossen, på mötesplatsen, och på morgonen var den sönderstucken, som om den hackats med knivar (Brunskog). På midsommarnatten ryckte man gräs ur grannens gärde eller gick naken och drog ett lakan efter sig och ropade: »Musta å krafta tar ja, bukfylla å starra får du» (Karlskoga). Vissa »kloka» voro fruktade för sin övernaturliga förmåga. De kunde stämma blod och mana bort värk. Ett exempel på det senare må anföras. »Sen satte han sig på knä framför mäj, å åcke Ni tror mäj häller inte, så skälva han, å håre reste säj på en som en blånvinnel. Då börja han å mane varken. Han tog ett fjär å smorde på brännvin; dämmä börja han mä axschla, å ja känna, hur varken försvann» (Karlskoga). De kloke kunde »skämma» bössan, så att man alltid sköt bom, och »skämma hästar», så att de ej gingo ur fläcken, de kunde »stämma björn», så att man fick skjuta honom, eller så, att han slog kon för någon, och »ställa av» med vargar; de satte »trollskott» på kreatur och lade »brytsilver» i marken, så att ett dike förvandlades till en dal. Ingen kunde stjäla något från dem, ty antingen blev tjuven bunden vid föremålet, så att han icke kunde röra sig, förrän ägaren kom, eller också tvingades han att i stor hast återlämna det stulna. Förmågan att binda tjuven vid föremålet skulle man