DEN VÄRMLÄnDSka ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 203 fått genom att taga naglar av en död, sedan han är »utsjungen», och så »läsa bön och förneka gudarna». Konsten att »göra åter» stulna föremål brukades även till andra människors hjälp och var högt skattad ännu i ganska sen tid. Allmän och segt fortlevande var tron på trollharen, som hade förmågan att mjölka kor till blods. I Värmland heter han pukharen eller tussen, det senare i Södra Finnskoga. Han äges av en trollkunnig kvinna, som av några trasor, ett huvudkläde eller liknande trollat ihop denna farliga varelse. »Trollsmöret» (en art av släktet Fuligo bland slemsvamparna) kallas pukdynga och anses vara mjölkharens exkrementer; om man rör i den, »blir det som mjölk och blod». Den kan användas som botemedel för kor, som råkat illa ut för tussen, och om man brände »pukdyngan» i en korsväg, var den första person, som uppenbarade sig, ägaren. Trollkäringarna voro också fruktade för sin makt. De kunde mjölka grannens kor blott genom att sätta en pinne i hans ladugård, och de kunde vända vinden i flera timmar, så att flottarna fingo ut sitt timmer, för att blott nämna några konster. Två kloka gubbar roade sig en gång med att trolla med kreaturen för en gumma, så att korna gingo åt skilda håll. Men hon blev deras överman. När de skulle ro hem, ställde hon till en storm, så att de knappt kunde komma undan, och när de kommo i land, sjönk ekan. En soldat, som var med i Tyskland 1813 och där gjorde en sådan gumma ett spratt genom att stoppa igen hålet, där hennes hare hoppade in, fick vara glad, att hon nöjde sig med att sätta döden på hans bästa ko hemma på Näset. En spridd sägen berättar om en flicka, som varit med till Blåkulla och lärt sig att trolla, att hon bara med att sätta en käpp i väggen mjölkade korna, så att de stupade på gärdet, och på Värmlands-Säby stannade hon sexton par oxar som plöjde på gärdet, det sjuttonde rådde hon inte på, ty det var tvillingar och »julrand i tischla», (flygrönn i plogen enligt en annan berättelse), och det kunde inte den onde själv stanna. Sedan blev hon skjuten med förbundna ögon på en holme. Hon bad förut att få se ett ögonblick, men det fick hon inte. »Det var bra», sade hon, »för