- Project Runeberg -  En bok om Värmland av värmlänningar / Del III /
204

[MARC] With: Hugo Hildebrandsson, Sixten Samuelsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON hade jag fått det, skulle ingenting ha växt på sju år, där jag sett.» I en variant från Gillberga heter det, att om hennes vreda blick föll på något, fattade det eld. När hon med förbundna ögon fördes till bålet, bad hon att än en gång få se prästgården. Det beviljades, och prästgården stod i ljusan låga.’ En vanlig föreställning var emellertid, att trollkunnigheten avtog med förlusten av tänderna. Den tandlösa trollkarlen eller trollkvinnan var maktlös; enligt andra uppgifter inträffade detta, om de mistade framtänderna. Lyckligtvis fanns det också, som flera gånger antytts, hjälp-, skydds- och botemedel mot livets farligheter och elakheter. »När något kräk blev hastigt sjukt eller, ännu värre, dödde, så troddes det ofta, att det fått skott. De trodde, att någon människa, som ville dem illa, satte skott i kreaturen. De sade, men aldrig såg jag det, att de kunde finna i kroppen på det kräk, som blev offer för skottet, en trinn tåt av halm och blår och trasor. Det var det, som var utskickat från någon ond människa och dödat djuret. Det förekom allt skott bland människor också. De brukade säga på skoj ibland: ’Ja menar, ja fått skot’. Rågkäringarna fick ofta skulden, att de skicka skott, då de inte fick nog råg. Ty ni må tro, att när det somma dagar kom ända till 8—10 käringar, som tiggde, att man kunde tröttna, men ingen fick gå från ens dörr utan att få (Grava).» Mot sådant trollskott på kreatur (trumsjuka) satte man in en kniv i väggen mitt för kon och sade: »Den som tvåat (okänd betydelse) min ko, åcke dä kvenne änne man, så må han stupa, där han ä». Bröt man av kniven, då man satte in den, »stedödde» (dog på stället) den som skämt kon, men höll kniven, blev det »motskott» (Boda). För att skydda sig mot brand slog man ihjäl en vassvann (sork), »snudde» honom och torkade skinnet. Så länge man hade detta, skulle det icke brinna, men man fick icke taga i djuret med blotta händerna. För att icke bli stucken av getingar läste man: »Du brune man, som i busken bor, stick i stock å stäjn, men itte i kött å bäjn» (S. Finnskoga). 1 Sägnen har sammanbundits med berättelsen om prosten Göransson, se sid. 220.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free