DEN VÄRrRmMLÄänDSka ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TIDER 207 Allmogens fantasi hade ett rikt fält även i andra sidor av folktron än de hittills behandlade. Där förekommo spöken, vålnader, gengångare och varsel, de döde och deras nattliga sysselsättningar. Spökerierna kunde få en förklaring. På ett ställe såg man ett ljus komma och gå till en skräphög, och när man undersökte den, fann man skelettet efter ett barnlik. På en annan plats hörde man jämmer i stallet; det blev värre och värre, och till slut såg man efter och fann ett gult människoben. Man hade nog haft det på vissa år, som nu voro slut. »Förr brukade man ben från kyrkogården, när man gick ut i krig». I vissa fall får man nog räkna med inbillningen; två flickor skulle ut en natt och se till julbrygden och mötte en likfärd, som blott den ena såg. Stundom är det verkliga hallucinationer. En man såg under ett dryckeslag, som han för en stund lämnat, i den ljusa sommarnatten en likkista helt nära sig och såg den flytta sig. Ett kort därefter timat dödsfall gav åt händelsen varslets form. De döde ha vilja och kraft, även sedan de lämnat livet. En gång dog i en by en gosse, som ett »skojarfölje» kvarlämnat sjuk, och kistan måste bäras till kyrkan, ty det var höst och ingen kärrväg fanns, »och vi va arga och sa, att vi skulle kasta honom i tjärnet, men pojken ville inte ligga i tjärnet, för när vi bar honom till kyrkan, kändes det inte på axlarna. Det vet jag, för ja va med och bar», slutade berättaren. Stundom ingrepo andra makter i begravningen. När en man, som i livstiden varit en anlitad och fruktad »klok», fördes till graven, hände det, just som bärarna sänkte ned kistan, att det kom en tyngd ovanifrån, så att de icke kunde hålla kistan, utan denna föll häftigt ned i graven och kom på sidan, så att locket gick upp och den döde föll ur. Från ett bruk i norra Värmland berättas: »För att bli en riktig mästersmed skulle man kasta ett barn i smältugnen. Två smeder hade på detta sätt mördat en ’skojarunge’. Den ene blev tokig;, ’då den andre fördes till graven, började hammaren gå, och man måste förbruka många stänger, innan den kunde stannas, annars hade den smitt sönder städet.» De döda visa sig ofta, stundom måhända av längtan till sitt dagliga arbete i livet. En flicka fick se sin för tre veckor