208 ARVID RUNESTAmM OCH SIXTEN SAMUELSSON sedan döda far komma in i kolarkläder, och han ville ta henne i hand. Men hon knäppte ihop händerna, och då gick han, och hon såg honom gå ner på »plögsla». »Där slog han ikull sig, och så var han borte.» Oftast är det något, som den döde vill ha uträttat, vilket icke lämnar honom någon ro. En hustru gick igän i sin stuga, där hon satt och jämrade sig. Till slut frågade man henne, varför hon var så bekymrad, och då talade hon om, att hon var rädd, att hennes flicka icke skulle fä lära sig att läsa. Sedan man lovat henne att sörja härför, blev hon borta. Sällan fingo dock de döda tala om sitt ärende, ty de kunde icke tala, om man ej tilltalade dem först. En död hustru, som gömt pängar, plågade således förgäves sin man genom att nypa honom i låret, »så att märken efter hela handen syntes». Varsel om dödsfall omtalas av många slag, även i våra dagar. Man har sett ljus lysa framför byggnader, sett en vagn med bräder köra upp på gården, hört kyrkoklockorna, ehuru man visste, att ingen ringde, och framför allt sett den sjuke ute, fast han låg till sängs. »När kolera kom hit, så sa far min, när han kom hem om afton: ’Nu hinker det inte länge, förrän kolera ä’ här, för ja mötte sex stycken, som bar e likkiste, men huva, di va borte’» (Varnum). Vad som ovan återgivits, kan rubriceras som »skrömt» (trolldom, spökeri, övernaturligt), men detta visade sig också under andra och växlande former, ofta av obestämbar art. Men mötte det på vägarna. Om hästen rös, skulle man spotta tre gånger. Om han stannade och inte kunde fås ur fläcken, skulle man betsla om och aņndas genom betslet, men när man på nytt betslade på, skulle man akta sig att vara framför hästhuvudet. Tittade man genom betslet eller spottade tre »klyser» genom det, fick man se något otyg, kanske den lede själv, tomtegubbar eller något annat >skrömt». Ofta hade man underliga möten. »Ja kom ifrå kvarna å ätter landsvägen, å om dä va en synville, dä kan ja inte bestämme. Men hästen stante i förste backen, fast det bar utföre. Så kom dä en stor, svart hunn å däretter en vang mä två häster, å dä jeck så fort, så ja hann inte komme ur vägen, utta dä jeck om på sia. Å när ja vänne mäj om, så va dä, som