Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 ARVID RUNESTAmM OCH SIXTEN SAMUELSSON
sedan döda far komma in i kolarkläder, och han ville ta henne i
hand. Men hon knäppte ihop händerna, och då gick han, och
hon såg honom gå ner på »plögsla». »Där slog han ikull sig,
och så var han borte.» Oftast är det något, som den döde vill
ha uträttat, vilket icke lämnar honom någon ro. En hustru gick
igän i sin stuga, där hon satt och jämrade sig. Till slut frågade
man henne, varför hon var så bekymrad, och då talade hon om,
att hon var rädd, att hennes flicka icke skulle fä lära sig att läsa.
Sedan man lovat henne att sörja härför, blev hon borta. Sällan
fingo dock de döda tala om sitt ärende, ty de kunde icke tala,
om man ej tilltalade dem först. En död hustru, som gömt pängar,
plågade således förgäves sin man genom att nypa honom i låret,
»så att märken efter hela handen syntes».
Varsel om dödsfall omtalas av många slag, även i våra
dagar. Man har sett ljus lysa framför byggnader, sett en vagn
med bräder köra upp på gården, hört kyrkoklockorna, ehuru man
visste, att ingen ringde, och framför allt sett den sjuke ute, fast
han låg till sängs. »När kolera kom hit, så sa far min, när han
kom hem om afton: ’Nu hinker det inte länge, förrän kolera ä’
här, för ja mötte sex stycken, som bar e likkiste, men huva, di
va borte’» (Varnum).
Vad som ovan återgivits, kan rubriceras som »skrömt»
(trolldom, spökeri, övernaturligt), men detta visade sig också under
andra och växlande former, ofta av obestämbar art. Men mötte
det på vägarna. Om hästen rös, skulle man spotta tre gånger.
Om han stannade och inte kunde fås ur fläcken, skulle man betsla
om och aņndas genom betslet, men när man på nytt betslade på,
skulle man akta sig att vara framför hästhuvudet. Tittade man
genom betslet eller spottade tre »klyser» genom det, fick man
se något otyg, kanske den lede själv, tomtegubbar eller något
annat >skrömt». Ofta hade man underliga möten. »Ja kom ifrå
kvarna å ätter landsvägen, å om dä va en synville, dä kan ja
inte bestämme. Men hästen stante i förste backen, fast det bar
utföre. Så kom dä en stor, svart hunn å däretter en vang mä
två häster, å dä jeck så fort, så ja hann inte komme ur vägen,
utta dä jeck om på sia. Å när ja vänne mäj om, så va dä, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0214.html