- Project Runeberg -  En bok om Värmland av värmlänningar / Del III /
209

[MARC] With: Hugo Hildebrandsson, Sixten Samuelsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den värmländska allmogens liv i helg och söcken under gångna tider. Av Arvid Runestam och Sixten Samuelsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN VÄRMLÄnNDSKAa ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNA TiDER 209 ell skulle stå om hele vangen, och dänne hunn, den töckte ja, att ell slog ur käften på en hel aln» (Väse). En man fick se en stor byggning stå i vägen, så att han knappt kom om, och när han sträckte ut armen, stötte han hårt mot knuten; en annan mötte en huvudlös karl o. s. v. När man råkat ut för »skrömt» av något slag, borde man icke tala om det med detsamma utan vänta till dagen därpå; annars blev man sjuk. Stundom råkade man ut för trollkäringar. »Han kom ifrån sta’n en påskkväl, å då kom en trollkäring åt honom. Hon var klädd i en hårkjol, och den ville hon skubba sönder på honom. Men han slog ifrån sig; han hade väl något verktyg. De kände igen henne sedan, för hon fick sår, efter det han bankade på henne.» En gång togo de en karl och förde honom med sig ett långt stycke i lüuften. Om man hade tillfälle att skjuta på dem eller ropade deras namn, ramlade de ned och fingo sedan traska och gå hem. Men sedan var det bäst att akta sig för deras hämnd. Det kunde också gå »skrömt» hemma. Om man arbetade för länge i stugan eller på logen eller bullrade och väsnades hårt, så blev det inte tyst, utan bullret upprepades hela natten. Särskilt i skogen, på kolningsarbetet fick man dock lov att vara försiktig och inte arbeta efter »dagsätt» (solens nedgång). Ty många obehagligheter kunde man råka ut för. I en kolkoja kom »dä en in» och satte sig på tröskeln och skar av sig huvudet, så att det kullrade på golvet. Kolaren sprang i förskräckelsen hem, och när en av hans kamrater gick dit i stället, låg huvudet och »lipade åt honom vid milfoten». Då tog han till yxan, »men då var det inte något att slå». Om man glömde att ställa redskapen på ett bestämt ställe, kunde det hända, att »dä slog på dörra, så jola rasa i koja.» På ett ställe misslyckades kolningen alldeles, därför att milan var rest över en gångstig. En kolare fick påhälsning av en gubbe, som »va så smal så», men han växte och blev så tjock, att han trängde kolaren ut ur kojan. En annan fick besök av »en, som var luden över hela kroppen, och han satt när’n en lång stunn, men inte sa han, å te slut reste’n». En gång sträcktes en hand in i kolkojan och började sprätta eldbränder över golvet. Men de övernaturliga »makterna» kunde också vara välvilligt stämda och hjälpa 14 — 20402. Värmland. III.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 17:26:04 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/3/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free