210 AaRrVID RUNESTAmM OCH SIXTEN SAMmMUELSSON kolaren med att vakta milan. Några korta historier av olika berättare kunna belysa detta. »Ja ha kola i många år, och alltid, varenda natt har det väckt mig, så att milan aldrig blivit förstörd.» »Ja va på kolning väst om Fräkensjöarna, å dä väckte mäj jämnt, när det behövdes. Det kunde ropa tre gånger. Första gången ropade det mäj i namn å sa ’opp, opp’, andra gången blev det starkare, och gick ja inte då, så skrek dä, så ja tvärtjytta opp. Di säjer, att går en inte ut, när det ropar, ska’ dä ta ell i mila.» »Allri hörde ja nån ropning, när ja kola, men dä slog i dörra, så snart dä va allri så lite fel på mila.» Ibland fick man veta, vem hjälparen var. En gammal kolare berättade, att det var särskilt en mila, han inte behövde vara rädd för; det var nämligen icke på alla ställen, som man hörde eller iakttog något. Så fort det var något på tok, ropade det i kujdörren: »Opp, opp, mila brinner» eller: »Dä ä varme i kolbingen». En gång, när det ropat i kujdörren, kom kolaren så fort ut, att han fick se, hur käringen, som varit och ropat, försvann bakom milan. Icke alltid var bekantskapen av så godlynt art. Två bönder voro ute på kolning. Den ene stod nedanför milan och den andre högst uppe. Då fick den förre en väldig örfil utan att begripa, var den kom ifrån. Men den andre, som stod uppe på milan, hade sett »e lita käring mä e röa mösse å grå klär». Hon hade delat ut örfilen och så gett sig iväg. Med de sista historierna äro vi inne på folktrons mera konkreta gestalter. Största intresset erbjuder bergfolket, som motsvarar andra landskaps »vättar» och i litteraturen i regel kallas »trollen».1 Dessa »troll» intogo en central roll i allmogens fantasi och funnos överallt som människans ofta omedelbara och nära grannar. Man hörde i skogen jämt bjällrorna av deras kreatur och hörde deras vallhund, »berghunden», skälla; stundom kunde man få se kreaturen och ibland bergfolket självt. De sågo ut precis som människor, voro klädda som de och levde som de, men de ägde förmågan att göra sig osynliga, och denna makt brukade de på ett för 1 Den feminina varelse, som i södra Värmland kallas »bergdusa» eller »skogsdusa», torde väl vara att räkna till bergfolket och alltså identisk med andra trakters »berggumma».