212 ARVID RUNESTAM OCH SIXTEN SAMUELSSON aen ätter röken, å da feck ja se dom. ’Hå ä dä’, sa ja. ’Var töst’, sa kamraten, ’dette ska du inte bry däj om’. Å ja teg, förstås, och di tog västerut åt Aftersberget, å grå va gubben och grå va käringa, och bjällrann pingle, men inte hörde jag, att de locka nåe.» En bonde, som var ute och fiskade, blev anfallen av berghunden; när denne utan att vara synlig skällde alldeles invid fötterna, sparkade han åt honom, men hunden satte tänderna i benet. Karlen hade en pojke med sig, och denne grep en stör och slog åt det håll, där han trodde hunden vara. De fingo då höra ett tjut, och så blev det tyst. Sedan fick bonden alltid vara i fred för berghunden, när han på sina fisketurer hade pojken med sig. »Vi va i Spiseberg å fische å dä snodde å rängne, å vi jeck opp i bärje å la oss under e bärjhäll å jole värme, å där hörde vi bjöller, å där såg vi krötter, både små å store, å jetarjinte såg vi åu. Ho jek å stecke mä mässingspeter. Å rätt va dä va, kom de fram en stor oxe å ställde sä å glomme, å en stor gubbe å e diger käring, å gubben klappa på oxen å sa:’Agneta säjer, han ä så mager denna oxen, men ja töcker han ä bra’. A ’i ett blink va allt borte. — Henrik Mattes han såg e brurfäl. Di skulle väl hit te Jäklia. Di har väl körka å präst som vi, di åu.» (S. Finnskoga). En kvinna från Norra Finnskoga, som gick efter en skogsväg, fick höra folk och kreatur komma efter sig. Hon gick då åt sidan för att se, vem det kunde vara. Om en liten stund kom en berggumma, och efter henne följde en hop stora, granna kor. Kvinnan hade hört, att om man kastar stål över en sådan ko, skall hon icke orka gå längre. När den sista kon gick förbi, kastade hon en kniv över henne, och kon blev stående. Kvinnan skaffade sig vidjor och gjorde band och fraktade så kon till en säter, där hon hade sin boskap. Där band hon kon i fjöset, och på aftonen tog hon ett kärl, vari hon kunde rymma mjölken av fem kor, och detta fick hon fullt. Efter detta blev bergfolket svårt mot folket i trakten. I sätrarna släppte de på nätterna ut kreaturen och jagade dem till skogs, och i en säter togo de en