DEN VÄRMLÄNDSKA ALLMOGENS LIV UNDER GÅNGNAa TiDER 213 ko och hade i åtta dagar. Folket letade förgäves, tills en jägare kom och avsköt ett skott ur sin bössa. Då fingo de se kon stå framför sig. För en kolare gjorde de nävgröt av hela mjölförrådet, för en annan tände de på milan, en skogsarbetare råkade ut för att berggubben satte sig på kälken för honom, och en bokhållare från Letafors kom ut för tre bergkvinnor, en gammal och två unga, som höllo fast honom i flera timmar. Även människor kunde bli bergtagna, och det var farligt att säga sitt namn för trollen, ty då kunde de få makt över en. En gumma blev på det viset halt och fick gå på kryckor i all sin tid. Men stål skyddade alltid, även om man blott hade en stålfjäder i klockan. Det torde också vara bergfolket, som ställde till med »bortbytingar», ehuru det ibland skylles på tomten. En man gick förbi sin grannes gård och fick se en liten gubbe, som stod och högg på en alkubbe. Han fick så småningom veta, att gubben tänkte göra en trollunge av kubben och byta bort det barn, som väntades i gården. När ett barn födes, brukar det nysa, och sade ingen då: »Gud hjälp», så hade trollen makt att byta. Mannen gick in på stället och förebyggde det onda uppsåtet. Med bergfolket får man icke förväxla skogsrån, »skogråa». Hennes välkända gestalt torde icke behöva vidlyftig presentation. Hon är fager att skåda framifrån, och när hon kammar sitt långa hår, lyser det som guld, men på andra sidan har hon en yvig svans eller ser ut som ett baktråg, eller också är hon utan öron. Hon är opålitlig eller kitslig; hon skrämmer människor och narrar dem vilse, t. ex. genom att förvandla träden till »masteskog», hon stjälper bärplockerskans korg och berövar jägaren hans byte; när hon gjort något lyckat puts, hör man hennes gälla, hånande skratt i skogen. Men framför allt är hon älskogskrank och använder många knep för att locka männen i sitt våld. Gärna uppträder hon som ett »fint fruntimmer», stundom omskapande sig till någons fästmö eller till och med hustru. När hon fått någon i sin makt, var det icke lätt att bli fri. »Råa» anfäktade honom, i synnerhet om han vågade sig ut i skogen, men det var i regel endast han, som såg henne; möjligen kunde den som var i sällskapet se »en låge i väre», när hon gav sig av. Stundom